Tro på krigsrubrikerna. Kulturen, särskilt popkulturen, har blivit… dålig. Tam. Urvattnad. Inställsam. Idag släppte Sveriges Television ett nytt avsnitt av Kulturnyheterna Special, där just detta avhandlades. Andres Lokko, som vanligt kokett och om sig och kring sig som den Sebastian Flyte-lajvare han är dömd att leva sitt liv som, var där. Likaså Saga Cavallin och Ola Söderholm – lika minnesvärda som gårdagens strumpor. Programledaren Kristoffer Lundström, begåvad som alltid, försökte blåsa liv och ande i programmet och gästerna, men alla satt mest och höll med om att det nog inte var så illa ställt med kulturen ändå. Och nej, man hade väl inte kunnat gissa något annat – för det är ju hos kultur- och särskilt musikjournalisterna problematiken underbyggs. Åtminstone till stor del.
En av teserna, hämtad från W. David Marx bok Blank Space, är att allt har blivit underhållning. Ett oerhört kategoriskt påstående, såklart, och lätt att slå hål på. Men icke desto mindre rymmer det mycket sanning. Och det är här media, med kultur- och musikjournalister i spetsen, gör sig skyldiga. En gång i tiden var de den goda smakens förtrupp. Idag går de igång på Taylor Swift och Harry Styles, eller innehållslös och poserande blahablaha-rock och -indie som Viagra Boys och Geese. Och när de väl basunerar ut att de hittat något subversivt och konstnärligt utmanande är det Rosalía som de kommer dragandes med – med sin glorifierade och skämskuddiga Eurovision-operapop illa förklädd till stor konst. Jag sjunker till soffans djup, vrider upp volymen på mina Marshall-lurar, och låter den tyska dark ambient-duon Sphäre Sechs feta drones trösta mig.
Jag samlar mig dock snabbt, eftersom det just är passivitet de vill driva en till. Jag vet ju dessutom att det är större krafter i omlopp här. Spotify och streamingkulturen, med sina omedelbara tillfredsställelser och djävulska algoritmer, får både konsumenter och journalister att slöa till och sluta tänka egna tankar. Det är lättare att hylla det som ploppar upp på skärmen som gubben i lådan än att själv leta rätt på något som faktiskt är bra och spännande på riktigt. Kanske är det därför till exempel Rosalía hyllas på ett sätt som, säg, en Scott Walker aldrig gjorde, som annars och på alla vis var en betydligt mer utmanande artist, och en låtskrivare av helt annan kaliber, än den katalanska posören. Scott gick från hyperframgångsrik flickidol och crooner under mitten av 60-talet, till en demonisk hybrid mellan Brel, Cohen och Sinatra under samma årtiondes slut, via ett försupet och förvirrat 70-tal, innan han hittade rätt som hänsynslös avantgardist i ständig rörelse 1984 och fram till sin död 2019. Helt ärligt, vad gjorde Rosalía? Skivor som Scotts Tilt och The Drift fick aldrig samma mottagande som hennes överjästa Lux. För så blir det när man gör musik som utmanar på riktigt. Då sätter man de stackars kritikerna på pottkanten, och i bästa fall hyllar de verket illa kvickt innan de snabbt hastar vidare till något som de faktiskt begriper lite av.
Att vi därtill lever i ett alltmer infantiliserat samhälle – där Love Is Blind, Love Island, Melodifestivalen och Idol fortsätter dominera, inte som de kioskvältare vi önskade oss eller behövde utan som de vi tilldelades och kanske rentav förtjänade. Detta tär också på var mans skira kognition. Och i sprickorna som bildas rasar skiten in. Människan antas ständigt vara dum i huvudet. Inget begriper hon, ingenting vettigt kan hon uppskatta.
Men, som de var inne på i Kulturnyheterna Special, man kan ju alltid leva i sin bubbla. Det är det som är det ”fina” med idag. Var och en av oss kan bli en ö, för att parafrasera Bruno K. Öijer. Vi har våra skärmar, våra enheter och oräkneliga streamingtjänster med all världens utbud. Men vad som händer är att vi förlorar kontakten med varandra. Vi förvandlas till otaliga öar, drivande och planlöst guppande på ett sjukt hav, utan vare sig vilja eller möjlighet att närma oss varandra eller låta något land växa fram mellan oss – och är det något att jubla över?
Nej, det är dags för etablerad kultur- och musikjournalistkår att kamma sig, nita lite kallt vatten i ansiktet och gå ut och bli vad den en gång var: den goda smakens förtrupp och väktare. Men tills dess finns jag här, gastandes ut i vad som förhoppningsvis inte är ett alldeles tomt intet. Mitt soundtrack består av elva låtar, alla från i år, alla från artister med anständiga konstnärliga ambitioner.
Tack.
482 MHz 