Pig Machine – ”Shock Lover” samt ”Cocatabilia” (singlar)
– Bara bandnamnet gör mig våldsamt intresserad. Pig Machine. Av allt att döma en blinkning till Peace, Love & Pitbulls-låten från 1994 med samma namn. Likheterna till Sveriges mest underskattade band genom tiderna stannar inte heller där. I ”Shock Lover” finns en närbesläktad musikalisk vrede som slår lyssnaren till marken, och den där utsökta känslan för distad, desperat sång, fräsande elektronik och monotont malande som genomsyrade delar av PLP:s andra platta (Red Sonic Underwear, den med ”Pig Machine”) gör ”Cocatabilia” till den lysande låt den är.
Så, två singlar in i karriären och bandet gör hittills allting rätt. Den här skribenten ska med fullkomlig glädje följa dem.
Wirre – Ge mig en scen och jag berättar mer (EP)
– Patrik Wirén, känd från industrirockbandet Misery Loves Co., fortsätter sin solokarriär med en tredje EP. Och där Misery premierade volym, aggression och maskiner är Wirre mer intresserad av att krypa in under skinnet på lyssnaren. Han gör det med självbiografiska texter som blottar både trasigheter och romantik från förr, till tonerna av skitig men melodistark rock’n’roll, och tankarna vandrar till Hellström, Eldkvarn, sena Ebba och Hurula.
Men referenser och eventuella influenser är lätta att bortse från, för det är det är svårt att känna att det Wirre gör är något annat än autentiskt och uppriktigt. Han är gediget marinerad i rockmusikens alla nyanser, från de poppiga inslagen i ”Stationer” och inledande ”Känslan av att vara på väg” och sorgetyngda ”Mexitegel” eller suggestiva ”Saknar en tro”, och texterna balanserar snyggt mellan drabbande poesi och charmigt pekoral med en okuvlig vilja att berätta något, och även om man hör spår av Thåström i rösten tar det aldrig överhanden över Wirres egna indentitet. Nej, detta är opolerad och äkta rock’n’roll, väl värd ett högt betyg.—
Betyg: 8/10
Bästa låt: ”Mexitegel”
Om ni gillar detta: Eldkvarn – Hunger hotell
– Första smakprovet från kommande EP:n Lilla döden är en atmosfäriskt sval poplåt om intimitetens fram- och baksidor, om lust, om att ge sig hän fastän det kan slå väldigt fel. Det är en tillbakablick till ungdomens osäkerheter och skolkataloger och till att lyssna på Nine Inch Nails för att den man är kär i gör det. Och, framförallt, är det en förbannat snygg låt – och det kan inte ens den smått enerverande flöjten ändra på!
482 MHz 