Recensioner: 2025-11-14

The Mary Onettes – Sworn

– Mary Onettes femte platta på 18 år öppnar med en samplad dialog, som flyter över i ett ytterligt sprakande, shoegaze-nummer som för tankarna till tidiga Slowdive och My Bloody Valentine. Vad är nu detta, undrar jag, trogen lyssnare sedan starten. Har Jönköpingssönerna övergivit den drömskt sorgsna Cure– och Church-poppen som de varit åtminstone det här landets främsta fanbärare för i alla år, till förmån för blixtrande fuzziga gitarrväggar och hög volym? Medan jag lyssnar och dividerar med mig själv hinner spår 2, ”Hurricane Heart”, med sin akustiska ”In Between Days”-gitarr, rulla igång, sätta tonen, och bli till svaret på min fråga. Svaret nej. På Sworn är Mary Onettes, trots inledande shoegaze-flört, alltjämt sig själva.

Philip Ekström & co bygger fortfarande sin värld med byggmaterial från det brittiska 1980-talet. Nyss nämnda Cure vimlar förbi, och när gitarrerna allt oftare får stryka på foten för syntharna ekar New Order och Tears For Fears. Och allt är insvept i en djupt längtansfull melankoli, en smärtande sentimentalitet (i ordets allra mest positiva bemärkelse), som en tjock dimma som letar sig in i varje fiber av låtarna. ”Honest Moon” och ”Slide” är blott två exempel när det närapå gör ont att lyssna – men det är en smärta man mer än gärna suger i sig för den för en till en annan, nästan bortglömd, plats. Och det, precis det, är storheten med The Mary Onettes musik. I deras melodier och drömskt bitterljuva ljudbilder bor svunna tider, dofter, människor, man saknar. Bäst, och mäktigast, blir det på sista spåret, den dånande, majestätiska ”Stop This Melody”. Här kanaliserar de The Cures mästerliga ”Endsong” från i fjol, och slussar oss ut med tyngden från öppningsspåret och atmosfären från övriga albumet.

Betyg: 8/10

Bästa låt: ”Stop This Melody”

Om ni gillar detta: Det vackra livet – Det vackra livet, The Cure – Disintegration

---

Sofia Härdig & I’m Kingfisher – ”Thursday Morning In Bloom”

– Sofia Härdig följer upp sitt album från i våras med att ge ut specialversioner av vissa låtar, med gäster. På föreliggande pärla gästar Thomas Jonsson, I’m Kingfisher, med sin sköra, samtidigt titanstarka, soulpipa. Mot en ljudkuliss bestående av gitarrer från John Essing och Robert Johnson, och magiska insatser från bland annat Bebe Risenfors och Victor Brobacke, blir resultatet ett förkrossande mästarmöte mellan de båda sångarna i ett neonupplyst och jazzigt Tom Waits-land där klockan alltid är 02:30 och hoppet nästan alltid är så gott som ute. En av årets mäktigaste låtar.

---

Dödsriket – ”2:a juni”

– Kolsvart och lysande rock’n’roll från längst ner i ett existentiellt slukhål, som för tankarna till Pascal och får mig att le från ena örat till det andra. Tänk vad bra den i den mörka postpunken baserade svenska rocken ändå mår. Om bara fler ville ta notis!

---

Spetälska – ”Svart glob”

– Mer kolsvart rock’n’roll, mer dystopi, mer apokalyps och mer sprittande glädjekänslor i mitt bröst. Detta är musik för alla vi som flyr till mörkret och lever upp i november. Som sagt, svensk mörkerrock mår förträffligt.