I pressreleasen till Christian Gabels och Pelle Osslers nya skiva, som kort och gott heter Gabel/Ossler, benämns den sistnämnda som en av Sveriges mest unika och egensinniga artister – och ingenting kunde väl vara mer sant, vilket trogna läsare av den här bloggen vet och håller med om (det finns, vilket också alla vet, gott om superlativ att lägga till, därutöver). Men detsamma gäller även Christian Gabel, som under aliaset 1900 och med skivor i eget namn skapat ljudvärldar i verkligheter där tid och rum tillintetgjorts, där då blivit nu och där blivit här. När dessa herrar nu – äntligen – gör gemensam sak (de har förstås samarbetat tidigare, inte minst på flera av Osslers soloalbum, men aldrig så här) är spelet högt. Som lyssnare räknar man med en viss verkshöjd. Och vid ett misslyckande vore fallet långt och smällen hård. Men…detta är givetvis inga farhågor man egentligen behöver ha. Detta är givetvis av precis den konstnärliga densitet och kaliber man kan vänta sig från Pelle Ossler och Christian Gabel.
På plattans nio i allt väsentligt instrumentala spår, allihop låtar de båda jobbat tillsammans med till pjäser och konstinstallationer och som nu i olika grad omarbetats, befinner man sig i en värld man både känner igen och vällustigt går vilse i. Gabels nostalgiskt melankoliska melodispråk, vindpustar från ett sepiatonat Europa täckt i källardamm och välbekant från 1900-albumen, flyter sömlöst in i Pelle Osslers dånande och majestätiska mardrömsvärldar man aldrig får nog av och ständigt längtar tillbaka till. Tillsammans bildar dessa båda uttryck ett nytt sätt att skildra och gestalta saknad, fasa, upplöst tid och sedan länge ödelagda platser. Tungt, säger vissa. Absolut, säger jag. Detta är en platta som borrar sig in i kroppen på en. Det dunkande och djupt imponerande öppningsspåret ”Den annekterade delen” är en perfekt programförklaring och ett lysande exempel på det ny-bekanta uttryck plattan bjuder på: för tung för att kännas riktigt hemma på en 1900- eller Gabel-platta, för melodiskt nostalgisk för att kännas självklar hos soloartisten Pelle Ossler. Men fullständigt naturlig här, i deras gemensamma värld. ”Nordostpassagen”, skivans andra spår, hade inte låtit oäven på en Sällskapet-platta, och en större komplimang kan jag knappast ge en låt. Den, ihop med ”Grenzgänger”, tillhör albumets toppskikt och båda skildrar ypperligt ett nedsotat, skottskadat Europa med gamla bombhål kvar i fasaderna. Som särdeles kreativa – och lyckade – tolkningar av dark ambient-genren. På ”Regn över Levanten”, skivans aggressivaste spår, paras Gabels förkärlek för sci-fi-elektronik och sprakande synthar, som vi känner igen från hans album i eget namn, med det dödsbuller vi känner igen från Ossler-låtar som ”Ute på ön”, och resultatet är skakande och helt fantastiskt. Death Industrial-lirare som Brighter Death Now, anteckna och beakta!
Men skivan bjuder även på kontraster. Låtar som ”Cirkassia” och ”Evropeana II” plockar upp Osslers väletablerade känsla för euro-valser – tänk låtar som ”En förlorad vals”, ”Solen och ängeln” och ”Vals kl 2” – som i det här sammanhanget ihop med Gabels melankoliska lätthet bildar fickor av ren och klar luft. Likaså när skivan avslutas, med storartat vackra ”St Annanstans”, gör den det i ljuset. Ett förlösande regn har öppnat himlavalvet och sköljt bort allt sot, flödat fritt genom de sönderbombade ödehusen och väckt alla utslocknade förhoppningar om en anständig tid till liv igen. Ljuset bryter åter igenom, och det vi hör är de himmelska körerna (på plattan framförda av Powerballadkören), en fjäderlätt orgel, ett stoiskt piano och Osslers patenterade tremologitarr. Och så är det slut.
När sista tonen klingar ut är det som att komma hem från en resa. Man är full av bilder, av inspiration och stärkt till att harva sig igenom livet ett tag till. Det som närmast återstår är att sortera bland intrycken. Och det är väl det som den här recensionen förhoppningsvis har gjort.
Ute nu via ST4T och Gabel Elektronik.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Grenzgänger”, ”Nordostpassagen”, ”St Annanstans”
Om ni gillar detta: Sällskapet – Disparition, Christian Gabel – Koda
482 MHz 