Ingen ser mer potential och ren genialitet i William Michael Albert Broad än jag. Där andra, han själv inkluderad, ser en testosteronstinn rocker med punkkomplex, ser jag den postpunk-crooner med ett överflöd av både själ och hjärta, han egentligen är. Där andra ser en fullt-ös-medvetslös-stolle, ser jag den sofistikerade låtskrivare som skrev ”Eyes Without a Face”, ”Shooting Stars” och ”Trouble With The Sweet Stuff”. Och där vissa, han själv och hans producent inkluderade, vill få honom att reproducera Generation X:s allra poppigaste punklåtar för det tjugoförsta århundradet, längtar jag efter en Billy Idol som vågar kliva in i det där dova mörker som gjorde låtar som ”White Wedding”, ”World’s Forgotten Boy” och ”The Dead Next Door” till några av postpunk-erans allra mäktigaste och mest underskattade låtar. Han är förmodligen rockhistoriens mest underskattade och missförstådda artist och låtskrivare. När jag nu har levt med Dream Into It ett tag, Idols blott nionde soloalbum sedan solodebuten 1982 och första albumet sedan 2014, känner jag mig därför djupt splittrad. Här finns blinkningar åt alla håll.
När skivan inleds med titelspåret lever jag på hoppet. Låten samplar snyggt Suicides klassiker ”Dream Baby Dream” och är en mycket uppfriskande och drömskt atmosfärisk programförklaring där en åldrad och härjad rocker ser tillbaka på vad som varit. Knappast vad man hade vågat hoppas på. Och detta är inte skivans enda stund för eftertanke. Den gamla rariteten ”John Wayne” får här en lättare uppdatering och en duettpartner i Alison Mosshart från indierockbandet The Kills. Det är fortfarande en av Idols bästa låtar från detta århundrade och en filmisk grubblare av rang. På ”Wildside” delar Billy mikrofon med Joan Jett, och de gör det tydligt och klart varför man aldrig kan tämja, eller lita på, gamla vilddjur. Här finns gott om klädsamt självförakt, men också ett välkommet mått av kylig resignation, stiligt förpackat i en poppigt amerikansk alt-rock-skrud. Skivans bästa spår är emellertid ”I’m Your Hero”, där Idol genom sina barnbarn får en chans att börja om igen. De är för små för att känna till hans hundår och hans tidigare missbruk och många snedsteg, så i deras ögon är han ny och oförstörd. Låter det smetigt? Det är det väl i viss mån, men framförallt är det en otroligt stark låt som i verserna rullar fram som en sliten gammal countrylåt, för att i refrängen nå nästan sakrala höjder. Det är också Idols starkaste sånginsats på skivan. Han låter som den åldrade Kris Kristofferson på skivor som Closer to the Bone.
Men som sagt, plattan drar åt flera håll och det finns gott om rock. Dessvärre hamnar vi långt från den sexigt mullrande Billy Idol-rocken från 1982-1986. Ibland går det dock an ändå, som i oerhört charmiga ”Too Much Fun”, där Idol brölar på närmast berusat om sitt hedonistiska 70- och 80-tal, och som toppas med en lysande refräng, medan hoppfullt melankoliska ”Gimme the Weight” låter som ett punkigt Cure och hade inte varit malplacerat på ett John Hughes-soundtrack från 80-talets mitt. Mer svårsmält är dock ”People I Love”, som trots sin relativt starka refräng drunknar i versernas pekoral och den amerikanska pubertetsrocken som utgör det musikaliska arrangemanget. Singeln ”Still Dancing” är lätt att skråla med i, men till syvende och sist är den trots allt bara en blek kopia av ”Rebel Yell”. Men värst och sämst av alla är ”77” – ett taffligt försök till outsider-anthem där Billy Idol och Avril Lavigne, av alla människor, med berått mod sjunger om punken och om att göra uppror, till tonerna av disneyfierad och hyperkommersiell pop-punk av det vulgära slag som var så populärt för drygt 20 år sedan – då med just Lavigne i spetsen. Men vad Avril Lavigne, denna snart 41-åriga, kommersialiserade och fullständigt opolitiska föredetting, som inte haft populärkulturell betydelse i vidare bemärkelse sedan mitten på 00-talet, har att göra i en låt om utanförskap, uppror och motstånd kan ingen människa förklara. Hur Billy Idol tänkte när han bad henne vara med är om möjligt än mer obegripligt, när han kunde ha valt, säg, Joe Talbot från IDLES, Jason Williamson från Sleaford Mods eller Katie Alice Greer från Priests – artister och låtskrivare inom den moderna punken som faktiskt vet något om att kämpa i motvind och slåss för något, och som är…ni vet, relevanta. Ett i det närmaste oförlåtligt misstag, Billy.
Men på det hela taget, om man kan ha överseende med ett par låtar, och djupt gräva ner en annan, har man faktiskt ett album framför sig som måste sägas vara en försiktig återgång till gammal god form. Jag hade önskat mycket mer än såhär, och jag vet att han någonstans har det i sig, och jag förbannar det faktum att postpunk-croonern har kidnappats av den lättsamme pop-punkaren, men ändå. Så här tänd och inspirerad har Billy Idol inte låtit sedan 1990 års Charmed Life.
Betyg: 7/10
Bästa låt: ”I’m Your Hero”, ”Dream Into It”
Om ni gillar detta: Kan inte med nog emfas rekommendera Billy Idols tre första soloalbum.
482 MHz 