du måste måla dina mästerverk nu
Den 11 februari i år fyllde Thåströms åttonde soloalbum tio år. Om jag på den ena handens fem fingrar ska räkna upp vilka skivor som genom livet betytt mest för mig på det djupast personliga planet är Den morronen självskriven. När den kom var jag 29, på väg mot 30, riktningslös och tömd på energi – i grymma februari. Men skivans transcendenta, varmkalla väsen vräkte sitt odiskutabla sken över livets alla möjligheter och kringelikrokvägar till den blå himlen, och jag vill tro att den hjälpte mig att se klart. Jag och min livskamrat stängde blott månader senare dörren till staden vi vuxit upp i och som vi inte kunde annat än att hata. Vi tog vårt pick och pack och flyttade till Skåne. Vi slog ner våra pinnar vid Öresund. Vid havet, där himmel och jord går samman och blir ett. Jag blev översättare (men först student). Hon fördjupade och etablerade sitt konstnärskap. Hela tiden dånade Den morronen i bakgrunden.
tänk nånstans där man inte är ifrån
Det är ljusets och möjligheternas musik som Thåström ihop med framförallt Niklas Hellberg, Ulf Ivarsson och Pelle Ossler här har frambringat. Det finns ingen svärta som kan värja sig. För Den morronen klär sig i svärtade skrudar, samtidigt som texterna skvallrar öppet och frankt om något helt annat. Ett får illa förklätt till ulv. Från den oförblommerade skildringen av en återupptäckt, och livsomvälvande, kärlek i ”Gräsfläckar”. Titelspårets upphöjda, sakrala ögonblick, någonstans mellan dröm och verklighet. Guds närvaro i förälskelsen, i ”Ner mot terminalen”. Framåtrörelsen, sammanhörandet och äventyret i ”Kom med mig”. Hymnen, programförklaringen och gospeln ”Alltid va på väg”, där allt hopp och alla möjligheter blir taktila verkligheter. Det enkla livets stora små nöjen som rusigt skildras i ”Slickar i mig det sista”. Till empatibluesen i ”Gärna gjort det”, till ”Långsamt genom”, där självrannsakan trängs med en tyglad eufori, till avslutande ”Psalm”, som säger åt oss att våga tro, att våga ta de kliv vi innerst inne vet att vi måste ta.
Det var allt detta som tände elden i mig. Texterna om att leva det liv som man är satt till jorden för att leva blev först bränslet på resan och sedan kulissen mot vilken det nya livet sedan utspelade sig. Jag gick njutningsfullt vilse i denna tillvaro. Jag satt ständigt på tåg eller frös på perronger. Flöt som en lycksalig ande omkring på hamnområden längs hela Öresund. Vi tog cyklarna till betongbryggan. Hörde sommarens alla åskoväder dundra ner på cykelskjulets plåttak. Bokstavligen eller själsligen dånade Den morronen hela tiden i bakgrunden.
utsikt mot gården i bortglömda städer, det räcker för mig
När det nu har gått tio år sedan Den morronen släpptes har det som en predestinerad självklarhet eller ett rop från Gud blivit omstörtande tydligt att skivan och dess kristallklara budskap återigen är brännande aktuellt. Livet som vi är satta till jorden för att leva, vill enträget låta sig levas. Kliven måste återigen tas. Vem vet när de lossar trossen och gospelbåten seglar iväg.
Väskorna är ännu inte packade, men de har dammats av. Kom med mig.
tänk körsbärsberget när det blommar, tänk Fregatten ett stenkast därifrån
482 MHz 