Billy Idol – ”Still Dancing” (singel)
– Två och ett halvt år efter undermåliga EP:n The Cage är han nu äntligen tillbaka, Mr William Michael Albert Broad. Punkens Perry Como, för att citera en viss John Lydon, postpunkens störste sångare och i mitt bestämda tycke en av rockhistoriens allra mest underskattade och missförstådda sångare, låtskrivare och artister. Vid sin sida har han fortfarande gitarrvirtuosen och medkompositören Steve Stevens (de båda har hängt ihop sedan 1981, bortsett från en period i början av 90-talet). ”Still Dancing”, det första smakprovet från kommande studioalbumet Dream Into It, visar på viss vitalitet och schvung, men också, paradoxalt nog, på ett frustrerande tillbakablickande och refererande till den egna personan och de egna verken.
Idols senaste fullängdare, Kings and Queens of the Underground, släpptes under hösten 2014 i samband med att Idol gav ut sin (lysande) självbiografi, och var även den, precis som boken, fullsmockad med självbiografiskt stoff och musikaliska referenser tillbaka till storhetstiden under det sena 70-talet och, framför allt, 80-talet. I den kontexten gick det rätt bra att smälta de ganska styltiga och övertydliga, men också genuint charmiga och hjärtevärmande, referenserna till gamla hits och Idols en gång så trasiga och galna rock’n’roll-liv. Men att han 2025, elva år senare, fortsätter att älta samma teman och köra på med samma grepp är lite nedslående. Han är fortfarande en storartad sångare, en liveartist med glöd och stor och trogen publik (han är i skrivande stund på god väg att äntligen väljas in i Rock and Roll Hall of Fame), och han har alltjämt en genuin passion för musik, så varför måste han då envisas med att leva i det förgångna på det här viset? Osäkerhet? Tvivel på den egna förmågan? En missriktad vilja att vara tjockskalliga gamla fans till lags? Vad vet jag? Det här är förresten ingen psykologiblogg. Vidare borde någon säga åt Steve Stevens att tagga ner. På 80-talet var han en ung, hungrig och gränslöst cool adept till (andra) newyorkska gitarrhjältar som Sylvain Sylvain, Tom Verlaine och Johnny Thunders – med för all del vissa histrioniska, om än charmerande, drag – men idag är han en ständigt övertänd gitarronanist, som tycks ha mer till övers för Yngwie Malmsteen och pudelrockgitarrister än till exempel nyss nämnda Sylvain Sylvain. Han tar varje tillfälle att shredda och den som får sota för det är Billy Idol.
Men som jag inledningsvis sa, det är en låt som bjuder på paradoxer. För även om det är en nostalgisk och enerverat självrefererande historia, med en övertänd Steve Stevens, är det för den sakens skull ingen skitlåt. Långt ifrån. Idol sjunger fortfarande bättre än de flesta andra punk- och postpunkartister i sin generation – i de väsande verserna är han särskilt imponerande, och låten skiftar snyggt mellan sexig lågintensitet i verserna och pogo-triggande refränger. Idol är hela tiden brännande närvarande, och även om jag alltså helst hade sett att han lät det förgångna vara känns han åtminstone uppriktig i sin nostalgi. Och…jag menar, en värld där Billy Idol ger ut ny musik är väl alltid bättre än motsatsen.
Dream Into This släpps 25 april via Dark Horse Records/BMG.
Swans – ”I am a Tower” (singel)
– 30 maj släpper ett av alternativmusikens mest inflytelserika band sitt sista album, Birthing. Eller, snarare är det så att Michael Gira, Swans låtskrivare, sångare och impressario, då lägger ner bandet i dess nuvarande form och omstöper det till något annat och går ifrån de massiva, enorma och närmast kvävande ljudvärldarna som dominerat bandets material sedan comebacken 2010. Och den 19(!!) minuter långa, spretiga singeln ”I am a Tower” är ett lysande första smakprov på hur denna versionen av Swans med all sannolikhet kommer att göra en intensiv och omskakande sorti. Låten muterar sig själv flera gånger, från hypnotisk postrock, till noise och till relativt rak och sentida Swans-rock, och det faktum att Michael Gira i år fyller 71 är en obegriplighet.
Maria Somerville – ”Garden” (singel)
– Förstklassig drömpop från irländska Maria Somerville och omåttligt legendariska skivbolaget 4AD. Av allt att döma ett måste för alla med en atmosfärisk, reverbig och melankolisk läggning och en särskild ”sweet spot” för band som Slowdive.
482 MHz 