Adam Nilsson har varit svensk punks blödande hjärta i gud vet hur många år nu. Från Tysta Maris melodiska och vemodiga kängsparkar till bland annat Passagerarnas rockorkester och den förkrossande soloplattan han släppte i eget namn 2018 (ett av det svenska tiotalets bästa album). Sedan något år tillbaka är han med nytt band, och efter ett par singlar är Intensiven, som de alltså kallar sig, nu här med sin debut-EP.
Nilsson återuppfinner inte hjulet med sitt nya band, utan det är samma slags blödande, starkt melodiska ”punk’n’roll” här som på, till exempel, soloalbumet. Rösten är fortfarande full av sår, besvikelser och, samtidigt, okuvligt hopp. De melodiska gitarrerna ringer med ekon från sena Ebba, Broder Daniel och live-Bruce. Både musikaliskt och textmässigt är det muskulöst och med en frätande, orädd, attityd, men samtidigt finns här ett bottenlöst vemod – dels i Adams röst och texter, men dels också i melodierna och de små musikaliska sticken (till exempel pianot i ”Ge anarkisten en cigarett”!). En som delar samma uttryck som Adam Nilsson är Robert Hurula, som gästar på EP:ns kanske bästa låt, ”Vi dör som kopior men föds som original” . Båda är från Luleå. Båda vet vad det innebär att bli överfallen av livet och ge igen tiofalt. Och tillsammans har de skapat ett lysande outsider-anthem för detta iskalla land, år 2024.
När denna fyraspårs-EP klingar ut, efter genomköraren och den närmast gotiska käftsmällen ”Kemisk kärlek”, har ens kärlek för Adam Nilsson stärkts ytterligare. I en värld full av Albin Lee Meldau, Benjamin Ingrosso och Viktor Leksell, är det så förbannat skönt att sådana som Adam Nilsson och Intensiven finns. Sådana som tar musik på allvar. Som menar vad de sjunger och sjunger vad de menar. Som lever, andas, blöder och går sönder. Man får hopp om musiken och hopp om tillvaron.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Vi dör som kopior men föds som original”
Om ni gillar det här: Adam Nilsson – Det stavas blues (det ovan nämnda soloalbumet)
482 MHz 