Varför är det så härligt att summera året som gått? Är det för att det är så stimulerande och inspirerande att få lägga ännu ett år till handlingarna? Att kunna säga att man deltog och överlevde? Eller är det för att man får lov att vältra sig i all bra musik som släppts under året? Fundera på detta, och dyk sedan ner i listan över 2023 års bästa låtar. God fortsättning!
Och en spellista med alla låtarna hittar ni såklart längst ner.
20. Chelsea Wolfe – ”Whispers in the Echo Chamber”
– Andra smakprovet att släppas från Wolfes kommande album She Reaches Out To She Reaches Out To She är ett elektroniskt vidunder om att ömsa skinn och förverkliga sig själv. Fenomenalt.
19. Daniel Hollow – ”Rocks & Crosses”
– Den svenska countryn är inte bara tomt poserande och ironiskt lajvande. Daniel Hollow bjuder på sitt debut album Indifference and Abscense på både allvar och autenticitet. Vassast är denna sorgesång om livets alla jävligheter vi stackare försöker parera.
18. Full of Hell & Nothing – ”Spend the Grace”
– Ett monolitiskt och svärtat möte mellan två kolosser.
17. Sam Munsick – ”1922”
– Lite äkta vemodscountry från norra Wyoming kan väl aldrig någonsin vara fel? Särskilt inte när den görs med Sam Munsicks fingertoppskänsla.
16. Isla Ola – ”Wo bist du hin?”
– Iskall och drivande coldwave från Dortmund, tillika årets bästa ur postpunkfållan. Livgivande.
– Bitterljuvt om livets föränderlighet, och ännu en stark, ung låtskrivare på den alternativa amerikanska countryscenen.
14. The Beatles – ”Now and Then”
– Det här hade man inte väntat sig, men 2023 var året då Beatles gjorde ”comeback”. Detta tack vare en fullständigt makalös Lennon-demo från 1977 och lite modern teknik. Tidernas största band har nu fått sitt definitiva avslut. Vackert.
13. Kristin Michael Hayter – ” I WILL BE WITH YOU ALWAYS”
– Kristin Michael Hayter, tidigare känd under artistnamnet Lingua Ignota, har gjort ett av årets allra bästa album. Ett skräckinjagande album om tro, besatthet, Gud och demoner. IWBWYA sammanfattar hela plattan.
12. Depeche Mode – ”Ghosts Again”
– En annan av årets stora comebacker står Basildons stoltheter Depeche Mode för. Albumet Memento Mori är habilt, och förstasingeln ”Ghosts Again”, en luftig, krispig och vemodig syntpoplåt av klassiskt snitt, om det flyktiga i att vara människa, är bland det finaste de överhuvudtaget har spelat in.
11. SOLE & Mons Gipp Ossler – ”Du jag tiden”
– Gastkramande postrock om tid i upplösning och alltings förgänglighet, när Sole Gipp Ossler bjuder på karriärens hittills mäktigaste låt. Vilken stjärna…
10. Cody Jinks – ”Sober Thing”
– Giganten Cody Jinks laddar för comeback nästa år och gör det genom att fläka upp själen och blotta sina tillkortakommanden, vara ärlig med sina brister och skänka oss en knäckande fin countryballad. Sällar sig utan vidare till Jinks allra bästa låtar.
9. Hannes Aitman – ”Too Much”
– Från ingenstans dök han upp, 19-åringen från Västerås med hjärtat fullt av Bruce Springsteen, Ulf Lundell och Johnny Cash. Debut-ep:n är genomstark, men överlägsen är denna vemodsbomb, med en sångmelodi att dö för och en text om kärlek som kom och gick. Jag spritter av glädje vid tanken på att få följa den här unge mannens karriär.
8. Swans – ”The Beggar”
– Jag har haft svårt för Swans 2000-tals-produktion, men i år släppte de äntligen ett album som föll mig i smaken. Mäktigast på den är det tio minuter långa titelspåret, som perfekt blandar känsla, atmosfär och musikalisk inramning från klassiska Swans-plattor som Children of God och The Great Annihilator.
7. Rome – ”The Ballad of Mariupol”
– Ukrainas sak är vår, menar Jerome Reuter, och släppte i somras ett album helt tillägnat Ukrainas land, folk och tragedi. ”The Ballad of Mariupol” är en akustisk visballad genomdränkt i klassiskt europeiskt vemod och en vacker och solidarisk gest till ett land som aldrig ger vika för despoten i Öst.
– En doowop- och retro-doftande popballad av allra yppersta klass, om en kärlek som inte höll, och fortsatt prov på varför Damon Albarn är den i britpopgenerationen som åldrats bäst som låtskrivare.
5. Kjellvandertonbruket – ”Seahorse Inn”
– Drömskt, suggestivt och sensuellt romantiskt när Christian Kjellvander tar med oss till ett motell (möjligen strax utanför Los Angeles) och skildrar eskapism och äkta vi-mot-världen-kärlek. Han har ett stort år i år, Christian Kjellvander, och detta skulle kunna vara kronan på verket.
4. Bruce Springsteen – ”Addicted to Romance”
– Ingen skildrar äkta, slitstark och väderbiten kärlek som Bruce Frederick Joseph Springsteen. Med sin varma och asfaltssträva stämma, ett närmast förstulet piano och filmiska stråkar får han varje granithjärta att mjukna och mig själv att bli än mer förälskad. Allt och alla blir bättre av att Bruce Springsteen finns i världen.
3. Fågelle & Thåström – ”Kroppen”
– En lysande balansgång mellan mullrande mörker och fjäderlätt och skimrande atmosfär, och en Joakim Thåström som, med Klara ”Fågelle” Anderssons lysande låtskriveri till hjälp, tar knäcken på mig fullständigt. Jag tänker flera gånger att det är såhär han ska låta. Det är den här musikaliska inramningen – ett luftigt, men suggestivt och mörkt, mellanting mellan Mannen som blev en gris och Sällskapet – han ska ha. När de sedan sjunger refrängen tillsammans luckras mörkret upp och små, små ljusskärvor ramlar ner.
Och mer Fågelle hittar ni i listan över årets album (ute 30/12). Var så säkra.
2. David Eugene Edwards – ”Seraph”
– Jag hade kunnat välja vad som helst från DEE:s fenomenala album Hyacinth, men stannade vid den atmosfäriska, sprakande elektroniska öppnaren ”Seraph”. En låt så mäktig att självaste himlen öppnar sig, och uppenbarar sig gör serafer i motljus, gammaltestamentliga byar, dödsguden Thanatos och hans bror sömnguden Hypnos. Det är, som ni hör, mäktigt bortom rimliga ordalag.
1. Frida Franzén & Ossler – ”Den nakna djungeln”
– Smärtan i att vara människa. Smärtan i att vara människa bland skönhet, kärlek, känslor och förhoppningar, till tonerna av lika taggtrådskärv som smärtande melankolisk popmusik. Där någonstans hittar vi Frida Franzéns och Pelle Osslers förkrossande ”Den nakna djungeln”. Och när låten klingar ut hittar vi också hopp om livet, så som man alltid gör med den sortens popmusik som tar sig längst in i själens pannrum och vrider upp värmen.
Förutom att visa på vilken odiskutabel låtskrivartalang Frida Franzén är, är låten också en påminnelse om vilken förbaskat fin sångare Pelle Ossler är. Han kommer kanske inte fylla Berwaldhallen med en orkester i ryggen, men få sångare i det här landet har samma trasiga och vibrerande närvaro, samma sorts mänskliga värme och nerv, samma känsla för djupt inneboende sorg, i rösten som Pelle.
Det här är en låt som jag är rädd att många har missat. I bruset, skvalet och hajpen är det svårt för underdogsen att hävda sig. I fallet med ”Den nakna djungeln” är detta extra sorgligt, för det är en låt som de flesta behöver höra.
482 MHz 