Nicole Sabouné – ”Where Did You Go?” & ”I Got it All”
– Nicole Sabouné, alltjämt en av landets bästa sångerskor, är på gång med nytt album, och två singlar har hittills släppt. I augusti kom åttiotalsdoftande ”Where Did You Go?” och härom veckan singel nummer två, ”I Got It All”. Sistnämnda låter i introt och verserna som en Thåström i absoluta högform, medan refrängen mer har med Eurovision att göra. Det är en schizofren lyssning och en låt jag har svårt att förlika mig med. ”Where Did You Go?”, däremot, är rent guld rakt igenom. Den låter, som sagt, åttiotal, och stoltserar med lika mycket attityd som bräcklighet. Det är en av Sabounés bästa låtar överhuvudtaget och en formidabel uppvisning av en röst som låter som ingenting annat i det här landet.
Albumet Kismet, Sabounés fjärde, släpps 6 oktober, och det ska bli intressant att se vad det landar i.
Chelsea Wolfe – ”Dusk”
– Även Chelsea Wolfe är här med ny musik. Nya singeln heter ”Dusk”. Det är en för artisten ifråga ganska lättlyssnad historia, producerad av Dave Sitek, om villkorslös kärlek som genomlidit allt och ändå överlevt. Låten mullrar och fräser som vi är vana vid när det kommer till Wolfe, men tilltalet är rakt och enkelt och refrängen är stor och i fokus. Det är knappast en av hennes bästa låtar, men kan hända att ett framtida album bjuder på lite mer tuggmotstånd. Vi får se.
Azure Blue – ”Rise”
– Tobias Isaksson är äntligen tillbaka med sitt Azure Blue. Nya singeln ”Rise” är ett styrkeprov som visar att Isaksson fortfarande är en mästare på atmosfärisk och otröstligt melankolisk elektronisk pop. Den låter lika mycket New Order och The Cure som gammal hederlig Azure Blue, och jag är så fruktansvärt glad att det finns någon kvar i det här landet som förvaltar detta arv.
Hannes Aitman – Dying For a Name (ep)
– Den blott 19-årige västeråsaren Hannes Aitman är Sveriges nya heartland- och americana-hopp. På denna fyraspårs-EP ryms mer låtskrivarbriljans inom genren än vad vi sett prov på i det här landet på väldigt länge. Om alls. Med inspirerande giganter som Cash, Springsteen och Kjellvander i bakfickan presenterar Aitman fyra låtar som mer eller mindre alla fullständigt krossar mig. Bäst är öppnaren och titelspåret, ”Dying for a Name” och, framförallt, avslutande ”Too Much”. I den förstnämnda låten hörs ett eko av Cashs lysande tolkning av ”Sea of Heartbreak”, medan mästerverket ”Too Much”, om en relation som kunde varit men som aldrig riktigt blev, bärs fram av en sångmelodi rakt nedstigande från Gud Fader själv, och som för tankarna till Springsteens åttiotal och magnifika låtar som ”Downbound Train” och ”Bobby Jean”. Hannes Aitman är kort sagt en enorm talang. Och att han ser ut som en ung Morten Harket lär knappast vara till hans nackdel heller.
I Hannes Aitman har musik-Sverige fått något mycket stort till skänks. Jag kan inte minnas när jag senast såg fram emot att följa en ny, ung artist såhär mycket.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”Too Much”
Om ni gillar detta: Bruce Springsteen – Born in the USA, Christian Kjellvander – About Love and Loving Again
482 MHz 
