482 MHz:s adventskalender: Lucka 18

EP-formatet är ett format jag är kluven till. Numera, ska jag säga. För det fanns en tid då jag verkligen kunde uppskatta EP:n. Tiden då EP:n fungerade som ett komplement till ett album, eller som något ett band eller en artist släppte mellan album. Idag går det inflation i EP:s och vissa band och artister släpper bara EP:s. Jag gissar att det går hand i hand med våra sönderscrollade, informationsbesatta hjärnor, ständigt hungrande efter något nytt. Färre och färre band och artister klarar av att färdigställa hela album och fler och fler lyssnare får allt sämre koncentrationsförmåga – och då passar ju EP:n perfekt. Men man ska ju som bekant inte måla fan på väggen, och detta är bara en teori, utfärdad av en sur traditionalist, och alldeles oavsett görs det ju även idag riktigt starka EP:s. Nedan följer fem exempel på detta. Varsågoda. Årets fem bästa EP:s.


5. Beverly KillsElegance in a State of Crisis

– Postpunk med utsökt popkänsla – och makalösa gitarrer.

4. Harriet NauerHuman

– Efter sex års tystnad kom Harriet Nauer tillbaka med en modig EP – en EP där Harriet inte skydde att stå naken inför mörkret. Human är kärv, avskalad och väldigt personlig, men det har inte stoppat Harriet från att skörda publika framgångar – välförtjänt.

3. Keeley ForsythPhotograph

– Debutalbumet Debris från i våras var väldigt bra, men med EP:n Photograph, släppt i november, växlade Forsyth upp. Soundet blev än mer eteriskt, än mer suggestivt och betydligt mer elektroniskt. Låtarna kröp ännu djupare in under huden och Forsyth etablerade sig som ett svårdefinierat väsen att räkna med.

2. Isolated YouthIris

– Stockholmsslynglarna i Isolated Youth gör en postpunk som känns lika klassisk som originell. Ena stunden hörs ekon från giganter som Joy Division och The Chameleons, andra stunder sugs man in i drömvärldar där Sigur Ros härskar. När dessa uttryck blandas får vi något oerhört vackert. Då får vi Iris, som utan tvekan är det bästa som Isolated Youth har släppt.

1. OrochenThylacine

– Efter några år i gejmet hittade Orochen med andra EP:n, släppt i september, helt rätt. Thylacine är en mullrande, sotig kompott där PLP möter Have a Nice Life och mid era-Swans. Det är en synnerligen genomarbetad och intelligent platta, med rejäl tyngd i både text och sound. Får de bara lite tid kan Orochen få ihop ett riktigt starkt album. Det ser jag fram emot.

Recension: Orochen – Thylacine (EP)

Med sin tredje EP, skriven och inspelad under coronapandemin, visar svartrockarna i Orochen äntligen vad de är kapabla till. De två föregående EP-skivorna hintade om potential, men var i slutändan för snälla, nästan poserande, lite för runda i kanterna. Lät stundtals mer Him än det Neurosis– och Mannen som blev en gris-sound man kände på sig att Orochen hade i sig. Thylacine är, i likhet med pungvargen som plattan fått sitt namn efter, inte snäll eller poserande överhuvudtaget. Här gör de precis den mullrande, sotsvarta rocken man längtat efter.

EP:n öppnar omöjligt starkt med den av mig redan så omhuldade singelnBurial Mounds”, innan den går vidare till plattans andra höjdpunkt, ”Drift Away”. I låtens första vers kanaliseras Joakim Thåström så till den grad att jag nästan hoppar till när sångaren tar ton. Det är stundom skrämmande likt – men blir aldrig ”Sikta mot stjärnorna”. ”Drift Away” hade med en lite mer elektroniskt pyntad ljudbild gjort sig på Peace, Love & Pitbulls sista platta. Spår tre, ”Inside the City”, är jämförelsevis plattans rakaste rocklåt, och också dess kanske svagaste stund – men det säger kanske mer om övriga låtars styrka än den låtens eventuella svaghet. Thylacine avslutas sedan med ”The Jonestown Deathtape”, som i introt samplar sektledaren Jim Jones tal till sin ”församling” inför vad som måste betraktas som tidernas värsta kollektiva självmord. Låten, sedan, är en kolsvart och ursinnig resa ner till själens botten. Sången har bytts ut mot growl (Alex Stjernfelt gästar), men det fungerar ypperligt och skänker mörkret och ursinnet ännu en dimension. ”The Jonestown Deathtape” är ännu en höjdpunkt och en stark avslutning på en utmärkt EP. En EP som ärligt talat nog borde ha varit en fullängdare. En dryg kvarts musik är i kortaste laget – särskilt när bandet redan släppt två EP:s – och ännu inget album.

Thylacine är ute idag fredag på Suicide Records.

Betyg: 9/10

Bästa låt: ”Burial Mounds” eller ”The Jonestown Deathtape”

Om ni gillar detta: Have a Nice Life – The Unnatural World, Thåström – Mannen som blev en gris