Och så var han tillbaka, Steven Patrick Morrissey, efter åratal av offerkofteri, gnäll om att ha blivit cancelerad och tystad för att han är så ”ofiltrerad” och ”kontroversiell”, så ”farlig” att inget skivbolag vill ta i honom med tång. Allt det där var förstås struntprat. Skivbolagen gav honom länge kalla handen för att han helt enkelt beter sig som en idiot. Han gör dumma uttalanden, bryter löften, ställer in spelningar en masse utan vettiga skäl, kastar skivbolagen under bussen så fort hans korkade upptåg sätter käppar i hjulen för hans karriär, istället för att själv ta ansvar. Och framför allt har han de senaste elva åren för det mesta givit ut såpass undermålig musik att de flesta inte längre orkar bry sig. Men nu tycks alltså Sire Records ha förbarmat sig över gamle Moz. Detaljerna kring deras överenskommelse är fortfarande luddiga, men åtminstone står Sire som distributörer för nya singeln ”Make-Up is a Lie”, ute idag, och albumet med samma namn (som släpps i början av mars). Våghalsigt av ett skivbolag i dessa tider att ta sig an ett vandrande huvudbry som Morrissey, kan man tycka, men Sire vet vad de ger sig in på. De gav ju trots allt ut The Smiths material i USA under 80-talet och även Morrisseys tidiga soloskivor. Och nu sitter vi alltså här, efter många om och men, med nytt Morrissey-material framför oss.
Så…hur låter det, då? När Morrisseys officiella kanaler släppte ett smakprov på refrängen häromdagen blev jag alldeles matt. Med svag röst och lika svag melodi upprepade den forne giganten och mästaren den torftiga och platta titeln ad infinitum, och vi som lyssnade förväntades bli exalterade. Det var det nog inte många som blev, baserat på kommentarer på till exempel Instagram och det välbesökta men inofficiella fan-forumet Morrissey-Solo.com. Var det detta man gått och väntat på? Är detta det starkaste kortet att spela när karriärens öde ska avgöras? Med kallsvettiga, darrande fingrar klickades så låten igång i morse, och vad som strömmade ut ur hörlurarna var…något som måste sägas vara strax över förväntan. Missförstå mig inte. Refrängen är fortfarande urusel. Budskapet, att smink är en lögn, är så platt och kvasi-djupt att det är ofattbart att samme man som skrev ”Now My Heart Is Full” och ”The Never-Played Symphonies” också ligger bakom detta, och inte en lillgammal 17-årig gymnasist som försöker vara subversiv. Tack och lov, då, att verserna håller högre kvalitet. Visst, man är till tårar trött på producenten Joe Chicarellis sjukliga besatthet vid spanska takter och anslag, men här fungerar det faktiskt. Ihop med den mullrande och stundom fuzziga basen, de snyggt processade baskagge-explosionerna, och de subtila stråk- och gitarr-licksen flyter låten på snyggt i ett europeiskt suggestivt skimmer. Och texten, om en desillusionerad parisiska, less på, och vilse i, den ytliga världen, som vänder sig till vår Steven för tröst och ett lyssnande öra, är om än en relativt simpel och ganska ytlig upprepning av ett grepp som användes med större finess på utsökta ”When Last I Spoke to Carol” från 2009, långt ifrån det sämsta han har skrivit. Men som vanligt i Morrissey-världen finns inga lyckliga slut. Väl framme vid sista versen är kvinnan död och begraven, och låten mynnar ut i ännu en repetitiv och enerverande refräng.
Jag tror att ingen vid det här laget längre förväntar sig stordåd från Morrissey. Själv hade jag väntat mig en betydligt sämre låt än detta. Gott så, antar jag.
482 MHz 