Det är styvt av mig att ge mig på att ranka Kungens alla studioalbum, men idag, till vad som skulle varit hans 91-årsdag, gör jag vad just det. För till syvende och sist finns det ingen annan musik som berör mig som hans. Ingen annan röst skakar om eller tröstar mig som hans. Han ligger kanske inte alltid på skivtallriken, men så fort han åker på översköljs jag av ett lugn och en trygghet som berättar för mig att detta är att komma hem. Och med de orden ger jag er alltså Elvis Presleys alla studioalbum rankade och omskrivna, från sämst till bäst. Varsågoda.
År: 1965
– Massor med undantag finns, men generellt sett var 60-talet inte Elvis starkaste period, musikaliskt. Soundtracken till de bristfälliga filmerna dominerade hans output, men varvades med studioalbum. Sämst – och mest enerverande – är det ofokuserade hopkoket Elvis for Everyone. Här samsas random filmlåtar med uppolerade Sun-ballader och annat löst material. Skivan släpptes av RCA enkom för att tjäna kosing på Elvis namn. Endast Chuck Berry-rockern ”Memphis, Tennessee” och ett par andra låtar känns värdiga.
År: 1961
– Halva plattan består av ballader, halva av pop och rock. Inte mycket bränner till, men inget känns direkt anstötligt eller ovärdigt heller. Ett skapligt album.
16. Pot Luck
År: 1962
– Mer fokuserad och mindre cynisk känns Pot Luck. Dock är låtmaterialet svagt och allt för lättsamt för att det ska bli ett album man vill återvända till ofta. Dock innehåller skivan en av Elvis finaste 60-tals-ballader – ”That’s Someone You Never Forget” – som han skrev ihop med vännen Red West. En annan höjdpunkt är ”Something Blue” – en sentimental ballad om outtalad och olycklig kärlek. Resten kan man leva ett mestadels ganska värdigt liv utan.
År: 1973
– Elvis 70-tal tillhör bland det mest missförstådda och underskattade i populärmusikens historia. För egen del vet jag nästan ingen annan musik som griper tag lika hårt som Elvis 70-tals-material. Fool-plattan från -73 (den kallas förresten så på grund av singeln med samma namn som släpptes från skivan och för att Elvis 1956 redan hade släppt en skiva med namnet ”Elvis”) tillhör dock inte gräddan av denna epok. Det är ett ojämnt album, som blandar slit-och-släng-låtar med ren magi (”Love Me, Love the Life I Lead”!!) och allt däremellan. Men oavsett finns rösten där – den stora, varma och mäktiga rösten Elvis utvecklade från det sena 60-talet och fram till sin död 1977. Den gör att man kan lyssna på – och njuta av – även slit-och-släng-material. På tre av låtarna, ”It’s Still Here”, ”I’ll Take You Home Again, Kathleen” och ”I Will Be True”, ackompanjerar han dessutom sig själv på piano. Bara det är värt priset.
År: 1971
– Under några intensiva och inspirerade dagar i Nashville i början av juni 1970 spelade Elvis in en lång rad låtar. Merparten av låtarna hamnade på de betydligt starkare albumen That’s the Way It Is och Elvis Country, men eftersom RCA aldrig bangade att tjäna pengar på Elvis släppte de det här ganska ojämna albumet med överblivet material från de sessionerna i juni -71. En del av materialet på plattan är relativt blekt, men mycket är minst lika inspirerat som det som hamnade på That’s the Way It Is och Elvis Country – särskilt nyinspelningen av den redan så mästerliga balladen ”Love Letters”, den sprudlande, kokande blues-exorcismen ”Got My Mojo Working/Keep Your Hands Off of It” samt countryballaden ”It Ain’t No Big Thing (But It’s Growing)”.
13. Now
År: 1972
– Ännu ett spretigt hopkok till album släpptes i februari 1972. Det bestod av material inspelat så tidigt som 1969 och så sent som juni 1971 och blandar bekanta stilar som gospel, country, pop och folk. Det mesta av materialet är långt ifrån dåligt, men det är RCA:s cynism – att samla ihop random låtar som relativt sett, om man är generös, kan sägas vara inspelade i närtid, och kalla det för ett album – som stör mig. Dock får ju fenomenala låtar som ”Until It’s Time for You to Go”, ”Early Mornin’ Rain” och ”Miracle of the Rosary” – för att inte tala om mästerverket, känslostormen och uppenbarelsen ”We Can Make the Morning” (en av Elvis allra bästa sånginsatser) – ses som ytterligt försonande drag, som gör att skivan får mer än godkänt. Måste dock flagga för Elvis totalt meningslösa cover på ett av Beatles allra värsta sömnpiller, ”Hey Jude”. Fyra och en halv minut man aldrig får tillbaks. Det enda positiva med den är att Elvis hade vett nog att inte dra ut på den i över sju minuter, som Beatles gjorde.
12. Raised On Rock
År: 1973
– Ett underskattat och förbisett album, till största del inspelat in legendariska Stax-studion i Memphis i juli 1973. Albumet gör inte mycket väsen av sig och innehåller egentligen inga ikoniska eller oumbärliga Presley-låtar för genomsnittslyssnaren, men för den som vill gräva djupare finns här gott om höjdpunkter. Bäst är balladerna ”Are You Sincere” och ”For Ol’ Times Sake” (skriven av blueslegenden Tony Joe White). Men framförallt känns skivan enhetlig och fokuserad på ett sätt som tidigare skivor på listan för det mesta inte gör.
11. Moody Blue
År: 1977
– Mycket kan man säga om Moody Blue-plattan, men enhetlig och fokuserad är den icke. Det är knappt att man ens kan kalla den för ett studioalbum, även om den lanserades som det. Tre av låtarna är inspelade live på vårturnén 1977, en annan hade redan getts ut på liveplattan Elvis Recorded Live on Stage in Memphis redan 1974, och resten av materialet var från två olika sessioner på Graceland i februari och oktober 1976 (oktober-sessionen var Presleys allra sista studiosession – tio månader senare var han död). Men trots spretigheten, och trots att ”If You Love Me (Let Me Know)” och ”Let Me Be There” är några av de tråkigaste låtarna han framförde under hela 70-talet, är Moody Blue en essentiell Elvis-platta. Inte nog med att det är hans sista, höjdpunkterna är dessutom många och väldigt stora – från hans klassiska tolkning av ”Unchained Melody” till de mäktiga countryballaderna ”He’ll Have to Go”, ”She Thinks I Still Care” och ”It’s Easy For You” och det klassiska titelspåret.
10. Today
År: 1975
– Bortsett från Pointer Sisters-covern ”Fairytale”, som känns lättsammare och ointressantare än det mesta han spelade in under 70-talet, står sig Today som ett inspirerat och sammansatt album. Oavsett om det rör sig om country, soul, ballader eller rock låter Elvis engagerad och tänd – särskilt på countrydängorna ”I Can Help” och ”Susan When She Tried”, retrorockern ”T-R-O-U-B-L-E” samt balladen ”Pieces of My Life” (en av hans allra mest rörande och rentav förkrossande ballader, punkt slut, och ett ypperligt bevis på hur Elvis under 1970-talet på många sätt var som bäst).
År: 1970
– Fyra låtar spelades in live i Las Vegas i augusti 1970 och åtta är hämtade från maratonsessionen i Nashville i början av juni samma år (samma session som genererade låtar till Elvis Country, Love Letters from Elvis och Now) – och det mesta är mitt i prick. Elvis är i sitt livs form och sjunger skiten ur varenda låt. ”How the Web was Woven”, ”Mary in the Morning” och ”Just Pretend” är tre av de bästa låtarna han någonsin spelade in. ”You Don’t Have to Say You Love” är inte långt därefter. Naturligtvis kan man ha synpunkter på album som blandar studiomaterial med liveinspelningar (man borde ha det, se Moody Blue), och låtar som ”Stranger in the Crowd” och ”Twenty Days and Twenty Nights” tillhör definitivt inte Elvis mest inspirerande eller inspirerade stunder, men trots detta står sig That’s the Way It Is som ett av Kungens allra bästa album. Filmen med samma namn släpptes i samma veva och rekommenderas till alla med minsta intresse för bra musikdokumentärer.
År: 1960
– I mars 1960 muckade Elvis från det militära, efter två års tjänstgöring mestadels i Tyskland. När han kom tillbaka till USA var han rädd. Var publiken fortfarande intresserad av honom? Hade han fortfarande kvar sin talang? Men han var hungrig också. Och den hungern går inte att ta miste på på comebackplattan Elvis is Back!. Plattan är fylld med A-material och Elvis sjunger med kåthet, passion och sårbarhet på de flesta av låtarna. Bäst är ”The Girl of My Best Friend”, ”Soldier Boy” och det svettiga, sketna bluesnumret ”Reconsider Baby”.
7. Good Times
År: 1974
– I december 1973, när merparten (åtta av tio låtar) av plattan Good Times spelades in, var Elvis nyskild. Han turnerade hårt och tillbringade allt mindre tid i studion. Med hälsan gick det väl sisådär, med missbruket likaså. Men med rätt material fanns det ingen eller inget som kunde slå honom på fingrarna (fan, knappt ens med halvdant material) – inte ens livet. Och starkt material finns det gott om på Good Times. Den monumentala balladen ”Loving Arms” är bland det mest rörande han överhuvudtaget spelade in. Den euforiska funk-gospeln ”I’ve Got a Feeling in My Body” kan bota vilken depression som helst. ”If That Isn’t Love” hade kunnat göra Richard Dawkins religiös. Och den tillintetgörande vackra ”My Boy” är megahitten som aldrig blev av. Däremellan finns kanonlåtar som ”Take Good Care of Her”, ”Talk About the Good Times” och ”Good Time Charlie Got the Blues”.
6. Elvis
År: 1956
– Elvis andra studioalbum är en fullträff beträffande riktigt tidig rock’n’roll. Soundet är fortfarande skitigt, och Scotty Moores gitarrer är glödheta, men här finns också för tiden och för genren typiska ballader, som doo-wop-fullträffen ”First in Line” och den smäktande jättehitten ”Love Me”. Men det är rocknumren som definitivt får en på fall. Låtar som ”Ready Teddy”, ”Rip It Up” och ”Long Tall Sally” låter lika hungriga och råa idag, 69 år senare, som då.
År: 1975
– Spelades in i Stax-studion i december 1973, men gavs ut lite mer än ett år senare, på Elvis 40-årsdag den 8 januari 1975. Likt flera andra av Elvis 70-talsalbum samlar Promised Land country-, soul- och rocknummer, men till skillnad från en del av de andra är Promised Land ett oerhört jämnt och fokuserat album – och helt utan svaga låtar. Titelspåret är ett fenomenalt exempel på att Elvis, trots vad alla slentriantyckare påstår, visst spelade in riktigt bra rock även under 70-talet. ”If You Talk in Your Sleep” är suveränt funkig soul, med fantastiskt blås. Och så har vi ju ”It’s Midnight” – en av Elvis starkaste 70-talsballader. Och då har jag inte ens nämnt de många urstarka countryballaderna.
4. From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee
År: 1976
– 1976 var Elvis i sämre skick än han tidigare varit. Vänner hade lämnat honom och hotade med en avslöjande skvallerbok (ett hot som dessvärre blev verklighet året därpå). Hälsan, den fysiska och den psykiska, var utom kontroll. Så även missbruket. Turnéerna avlöste varandra och var av minst sagt blandad kvalitet. Han var dessutom folkskygg och sjukanmälde sig när det var dags att spela in nytt material i studion i RCA-studion i Nashville. Istället ordnade han så att studion kom hem till honom i Memphis. Nere i vad som idag kallas för The Jungle Room på grund av den exotiska inredningen (men som Elvis kallade blott för ”the den”) gjorde Elvis och bandet vad som skulle bli sina sista inspelningar. Både låtmaterialet och sånginsatserna kan få den vidskeplige att tro att Elvis anade att slutet var nära.
Han gräver djupt ner i sin avgrundsdjupa sorg och levererar den ena showstoppern efter den andra. ”Hurt” inleder plattan och sätter direkt ribban orimligt högt. Timi Yuros melodramatiska gamla hit blir i Elvis händer något överjordiskt – något långt mer än popmusik. Andra höjdpunkter är bland andra ”Love Coming Down” och ”I’ll Never Fall in Love Again”. Den förstnämnda är vad som skulle uppstå om Frank Sinatra varit countryballadsångare från södern istället för saloonsångare från asfaltsdjungeln på östkusten. Den sistnämnda är översvallande, från-tårna-soul från en sångare som sjunger med livet som insats. Däremellan avlöser pärlorna varandra.
From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee är sannolikt Elvis mörkaste platta, och i det närmaste även en konceptuell platta i stil med Sinatras många klassiker från framförallt 50-talet om sprucken och obesvarad kärlek. Vill man snabbt och lätt överbevisa slentriantyckarna, som blint påstår att Elvis under sina sista år endast producerade skräp, kan man med fördel sätta på det här albumet.
År: 1956
Tidernas viktigaste rockplatta? Sannolikt. Elvis hade under 1954 och -55 släppt en rad briljanta singlar på Sun Records, men dessa hade inte riktigt nått mainstreampubliken. När fristående singeln ”Heartbreak Hotel” och debutalbumet Elvis Presley släpptes 1956 på major-labeln RCA Victor fanns det inte längre någon som kunde undvika Elvis, ens om de ville. Plattan blev en sanslös framgång. Den är ljudet av en hel generation som plötsligt får en röst. Plattan är kärlek. Uppror. Popgenialitet. Den är genreskapande och gränsbrytande på samma gång. Visst, det är ett spretigt album och kanske att uppföljaren (se plats plats 6 på listan) ändå är bättre, men att inte premiera ett album av det här slaget på en lista av det här slaget vore en skymf och en oförrätt. Elvis Presley är genesis – för Elvis och för rockalbumet som företeelse.
2. Elvis Country (I’m 10,000 Years Old)
År: 1971
– Merparten av plattan spelades in under de legendariska sessionerna i Nashville i början av juni 1970, ihop med en lång rad andra låtar (se platserna 9 och 14 på listan), men här finns ett fokus och en röd tråd som de två andra skivorna saknar. Här djupdyker han i countrymusiken som var med och fostrade honom, och tolkar Bob Wills, Willie Nelson, Jack Greene och Ray Price, för att nämna några, som om hela livet stod på spel. Resultatet är ett sjudande, blödande praktverk inom genren från en som i sitt hjärtas botten förstod vad countrymusik handlar om.
År: 1969
– Året efter den bejublade comebackshowen Singer Presents…Elvis (mer känd som The ’68 Comeback Special) var Elvis återigen glödhet och fullsprängd med nyvunnen energi och inspiration. Showens musikaliska ryggrad var ett slags back-to-the-roots-sound där rock och country mötte soul och gospel, och detta slog Elvis mynt av till sitt nästa album. Han valde bort RCA:s Nashville-studior där han brukade spela in, till förmån för den betydligt coolare och mer spartanska American Sound-studion i hemstaden Memphis. Ordinarie producent Felton Jarvis fick stryka på foten för American Sounds inhemske producent och ägare Chips Moman, och Elvis ordinarie kompband byttes ut mot Momans souliga, skitiga husband The Memphis Boys. Det var dags att testa nytt, gå utanför den trygga bubblan och bejaka någonting äkta och oförställt igen. Materialet plockade han från soulmusiken och countryn, men även från pop- och rockmusiken, och varenda ton som spelades in under de där dagarna i början av 1969 avspeglade perfekt Elvis, Momans och bandets avsikter gällande autenticitet. From Elvis in Memphis är ljudet av någon som återuppfinner sig själv, hittar tillbaka till det som verkligen betyder något och som ger allt. Plattan är en dryg halvtimme av den svettigaste, jordigaste och kaxigaste countrysoulen populärmusiken överhuvudtaget har erfarit, och låtar som ”Long Black Limousine”, ”Any Day Now”, ”Gentle On My Mind” och ”True Love Travels On a Gravel Road”, för att nämna en handfull, kommer för alltid att tillhöra den absoluta gräddan av Elvis-låtar.
482 MHz 