Skebokvarnsv. 209 firar 20 år: en tillbakablick på Thåströms renässansperiod 2005-2025

Efter ramaskriet med Peace, Love & Pitbulls och de två stenhårda knogmackorna till plattor som följde på PLP:s upplösning, Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (1999) samt Mannen som blev en gris (2002), hade Joakim Thåström nått vägs ände. Det gamla uttrycket, det som stödde sig på larmande och hårt distade gitarrer och hög volym, var uttjänt. Han lyssnade inte ens själv på sådan musik längre och ville istället bejaka röst, text och en nakenhet på ett sätt han aldrig gjort tidigare, berättade han i en intervju med Jan Gradvall 2015. I samma intervju berättar han hur han inför arbetet med sitt Skebokvarnsv. 209, som idag söndag firar 20 år, bestämde sig för att bli ännu mer hängiven sitt arbete. Det fanns inte utrymme för enkla lösningar, för fusk eller för något annat än fullständig noggrannhet. Att det är 3,5 år mellan Mannen som blev en gris och Skebokvarnsv. 209 vittnar om det hårda arbete Thåström la ner på plattan. Och arbetet gav utdelning. Skivan gick upp på albumlistans förstaplats, den vann en Grammis för årets rock, och singeln ”Fanfanfan” blev Thåströms första etta på singellistan – sett till hela karriären! Skivan blev också en succé hos kritiker, och betraktas än idag av många, både fans och proffstyckare, som något av det allra bästa han överhuvudtaget har gjort. Men vad som måste ses som skivans allra största bedrift är väl ändå att den gav Thåström nytt hopp, en ny värld att skapa i och ett nytt uttryck att kartlägga och förfina, vilket pågår än idag. För allt sedan Skebokvarnsvägen gavs ut har Thåström vidgat den där världen, gjort den större, vackrare, mer komplex och gåtfull. Varje skiva som följt, från den hyfsat närbesläktade Kärlek är för dom från 2009, via bland annat de dånande, magnifika industriblues-smockorna Den morronen (2015) och Centralmassivet (2017), till fjolårets intima mästerverk och karriärtopp Somliga av oss, hörs spår från Skebokvarnsvägen. Borta är förvisso de allra mest organiska, till stor del akustiska, arrangemangen och det mesta av de rakaste och mest blottande av de självbiografiska texterna, men det personliga är alltjämt förhärskande. Rösten är fortsatt långt fram i mixen. Den röda tråden från Thåströms hjärta och ner i texthäftet är lätt att spåra. Det snudd på monotona, kärva och djupt melankoliska melodispråket hörs fortfarande. Och arbetsmoralen, hängivelsen, som resulterade i Skebokvarnsvägen, råder än idag. Skivorna Thåström gör, ofta med Niklas Hellberg som vapendragare och högra hand, är utan undantag djupt genomarbetade, fokuserade och omskakande album från en artist som alltid har något att säga och som säger det för att han måste. Att vi idag har en Thåström som med ett par år kvar till 70 fortfarande släpper karriärtoppar och överträffar sig själv har vi Skebokvarnsv. 209 att tacka för.

Därför smärtar det mig att den jubileumsutgåva som skivbolaget ger ut i slutet av månaden tycks vara så oerhört blek. Förutom originalplattan får man fem bonusspår, som alla redan givits ut som b-sidor och som spår på raritetssamlingen Fuzzbox (tre av dem finns dessutom på Spotify sedan många herrans år), samt fotografier från inspelningen av skivan (det har redan givits ut en mängd foton från skivinspelningen i diverse böcker och boxar genom åren, så hur mycket nytt kan det egentligen röra sig om?). Men vad som stör mig allra mest med det här släppet är den bottenlöst pinsamma PR-texten som publicerats på den officiella(!!) hemsidan och sedan skickats ut till landets alla skivmånglare (och kanske också till media?). Smaka på dessa språkliga självmordsförsök: ”Albumet var för första gången till stor del aukustiskt”. Meningen antyder att det funnits tidigare versioner av plattan, som då inte var akustiska. Istället skulle man kanske ha skrivit att detta var första gången som Thåström gav ut ett album som till stor del var akustiskt. För det heter ju alltså ”akustiskt” – inte ”aukustiskt”. Hur kan man få lov att skriva om musik när man inte kan skriva och inte har minsta kunskap om musik? Vidare: ”Thåström själv har biskrivit det som[…]” Vid det här laget skakar man blott på huvudet, uppgivet, och orkar knappt ta notis om den totala avsaknaden av såväl textflyt och känsla för ämnet som mellanrum mellan det sista v:et i ”Skebokvarnsv.” och ”209” och a:et i ”grammis”. Alla dessa fel, alltså, i en text på ynka 64(!) ord. Hur kan man låta detta hända? Ett av de mest betydelsefulla svenska albumen från de senaste 20 åren förtjänar bättre än såhär. För att inte tala om Joakim Thåström, en av den svenska musikhistoriens objektivt största och mest inflytelserika artister. Men såhär går det när man låter någon inhyrd kontorsråtta sköta skriverierna, och inte någon med kunskap, kompetens och kärlek till ämnet. Att man sedan är så kåt på att kränga produkt att man inte orkar korrekturläsa är förstås en annan historia, men lika illa.

Nåväl. Åter till musiken. Åter till Thåströms renässansperiod, som jag alltså menar började den 16 november 2005 när Skebokvarnsv. 209 släpptes, och som pågår än idag. För att hylla denna period har jag slängt ihop en lista, ännu en lista, och denna gång med fokus på de senaste 20 åren i Thåströms solokarriär. Jag ger er: Thåströms 20 bästa låtar från de senaste 20 åren. Spellista längst ner.

---

20. ”Främling överallt”

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Sången om pappan. Börjar som en explosion, brister ut i skörhet.

19. ”Det bästa av allt”

År: 2024

Album: Somliga av oss

– Science Fiction-synthar inleder denna intima pianoballad om hur det är jakten, inte bytet, resan, inte målet, som är det sköna.

18. ”Tillbaks till Trehörnsgatan”

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En drömskildring från gamla jaktmarker i Amsterdam.

17. ”Toledo”

År: 2021

Album: Dom som skiner

– Fruktansvärt läcker, och fullständigt kompromisslös, uppbrottskildring, där det är huvudpersonen, jaget, och inte den lämnade som utmålas som skurken. Ton, anslag och atmosfär kom sedan att utvecklas på soundet på efterföljande platta, Somliga av oss.

16. ”Old Point Bar”

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Sommaren 2015 såg Thåström det amerikanska bandet Algiers live. Deras relativt unika blandning av industri och gospel etsade sig fast i honom, som redan nosat på uttrycket på skivan Den morronen från februari samma år. Störst intryck hör man dock på Centralmassivets första singel, ”Old Point Bar”, döpt efter en bar i ett kvarter i New Orleans vid namn…Algiers Point.

15. ”Nere på maskinisten”

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– Surrealistiska drömsekvenser från, gissar jag, baren De Machinist i Rotterdam.

14. ”Fanfanfan”

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– En tidlös evergreen, som aldrig kommer sluta att hitta nya hjärtkrossade fans och lyssnare. Förtjänar så sin klassikerstatus.

13. ”Natten för det här”

År: 2017

Album: Centralmassivet

– En sprakande elektronisk blues längs europeiska, eller möjligen amerikanska, motorvägar.

12. ”Brev till 10:e våningen”

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Låten som inleder Skebokvarnsvägen. En sårig och varm hyllning till tider, platser, människor, som kommit och gått genom livet.

11. ”Mamma”

År: 2021

Album: Dom som skiner

– Bland det mest drabbande och rörande Thåström någonsin har skrivit. Yang till Främling överallts yin.

10. ”Långsamt genom”

År: 2015

Album: Den morronen

– Självrannsakan, grubblerier och faktiskt ett visst mått av förnöjsamhet, på promenad genom ett nattligt och kallt Stockholm. Borde spelas live oftare.

9. ”Majestätiskt”

År: 2024

Album: Somliga av oss

– Sällan har väl kyrkbesök och eukaristin skildrats såhär vackert och osentimentalt? Dessutom ett melodimässigt underverk.

8. ”Det årets kallaste kväll”

År: 2024

Album: Somliga av oss

– Frostig och dunkel spökjazz från Berlin, med Nina Simone som ledsagare genom mörkret.

7. ”Stora långa gatan”

År: 2021

Album: Dom som skiner

– Mer jazz, och ett helt liv som öppnar upp sig mellan raderna, på en uteservering i Neukölln. Dom som skiner når som helhet inte upp till de skyhöga höjder man är van vid från Thåström, men skivans höjdpunkter gör det verkligen.

6. ”Kort biografi med litet testamente”

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– Med ett textgrepp, lånat av den amerikanske beatpoeten Lawrence Ferlinghetti, via svenska Sonja Åkesson, bestående av fragmentariska minnesbilder från hela livet, rullar låten på med ett tungt musikaliskt driv, och avslutas med en sista vädjan att, när den yttersta dagen kommer, få slippa läggas på Skogskyrkogården, halvvägs ut till Farsta.

5. ”Om Black Jim”

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Bland det starkaste som skrivits om döden på det svenska språket. Här i ett slags southern gothic- och 16 Horsepower-minnande hyllning till poeten Dan Andersson (som ibland gick under pseudonymen Black Jim).

4. ”Centralmassivet”

År: 2017

Album: Centralmassivet

– Atmosfärisk och elektronisk soulballad om det stora i det lilla, det vackra i det enkla och om hur varje människa bär på något okränkbart stort.

3. ”Alltid va på väg”

År: 2015

Album: Den morronen

– En hymn till rörelsen och den frihet man finner i tågkupén, bakom ratten, på platser man inte kommer ifrån. Lika mycket ett livselixir som en låt.

2. ”Sluta när jag vill”

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin. Fem år senare blev den till en lågmäld, elektronisk ballad. Helt ny stil, alltså, och närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten, den är minst lika bra. Är det poeten som konfronterar sig själv? Ställer sig själv till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande: ”det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så. Obs! Borde för Guds skull spelas live.

1. ”Beväpna dig med vingar”

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– Ett stridsrop och en rustning, och en uppmaning att fortsätta slåss, fortsätta ånga på, att inte stå still, att alltid vara på väg, att hitta pariserhjulet i livets dimma och måla mästerverken. Nu. Musikens dånande driv skänker ännu mer densitet och patos till den redan formidabla texten, och sammantaget är det en låt man aldrig kommer att kunna leva utan. Det blir inte mycket bättre än såhär.