Nästan ett år efter tillkännagivandet är Oasis nu tillbaka på scen. I fredags och lördags gav de sina två första konserter på 16 år, på Principality Stadium i Cardiff, Wales. De första i en lång rad återföreningskonserter i Storbritannien, Nordamerika och Sydamerika. Jag kommer inte att vara på plats för någon av dem (livet och ekonomin, ni vet), men jag går omkring i något slags extas ändå.
Oasis spelade en väsentlig del i mina tonår. Minst sagt. När de var som störst var jag för ung för att fatta grejen, och istället lyssnade jag på Michael Jackson och hiphop. Men när jag några år senare via punken hade hittat en alternativ väg in i musikvärlden, och inte minst upptäckt den gitarrbaserade musiken, hamnade jag snabbt hos Oasis. I mellanstadiet hade jag avfärdat dem som konstiga och tråkiga (jag hade i tioårsåldern oerhört svårt för det där engelskt gråa som jag senare skulle bli som besatt av), men nu, på sommarlovet efter nian, stod planeterna rätt. Jag hade lånat Definitely Maybe på stadsbiblioteket i Borås. Jag satt på balkongen som låg i anslutning till mitt pojkrum i en av alla otaliga lägenheter som jag och min mor bott i och läste Spindelmannen och lyssnade. Jag kände igen några av låtarna, hitsen ”Live Forever” och ”Supersonic”, som snurrat glödheta på MTV och ZTV, som jag hängivet glott på från andra halvan av 90-talet och framåt. Jag hörde spår av Johnny Rotten i sångaren Liam Gallaghers röst. Året innan hade jag ju upptäckt punken, så sådana influenser var välkomna. Här fanns även melodier som punken saknade, och ett vemod inneslutet i ett otyglat hopp och en tro på sig själv. You need to be yourself/you can’t be no one else snarare än No future for you.
Jag hade i högstadiet sumpat matten, så gymnasieåren såg högst osäkra ut. Jag såg framför mig ett liv på dekis innan det ens hade hunnit börja. Min mors son. Min fars son. Rottens gallindränkta drapa om en utsiktslös framtid kändes därför mer relevant, mer sannolik, men lik förbannat borrade sig bröderna Liam och Noels sturska självsäkerhet och tro på ett förvaltande av det egna ödet in i mig. Defintely Maybe var självlysande. (What’s the Story) Morning Glory? var det bästa jag hört. Jag började köpa på mig allt med Oasis jag kunde hitta i Borås skivaffärer. Månaderna gick. 2001 blev 2002. Jag tragglade med matten på en skola för kids på förhand dömda till ett liv på dekis. Jag hade hellre suttit hemma och drömt om Burnage, men Noel hade sagt att man inte skulle lägga sitt liv i händerna på ett rockband, så siktet var återigen inställt på gymnasiet. Sommaren 2002 släppte Oasis sitt femte album, Heathen Chemistry, det första att släppas sedan jag upptäckt dem. Då nådde min ”fandom” sin zenit. Liam Gallagher var idealet jag febrilt jagade – som om jag var helt omedveten om att jag var en alldeles för lång, alldeles för spinkig och alldeles för nervös, glasögonbärare. Borås egen Milhouse Van Houten. Liams coolhet i videon till ”The Hindu Times” var dittills oöverträffad. Sedan kom videon till ”Stop Crying Your Heart Out”. Och till slut den till ”Songbird” – en låt han dessutom själv hade skrivit – där han sitter under en jättelik ek(?) i Hyde Park, klädd i en otrolig rock (för en gångs skull inte en parkas) och i världens mäktigaste frisyr och spelar låten, och alla gränser och begränsningar sprängdes till stoft. Vid samma tid byttes glasögonen ut mot linser, jag klippte mig som Liam (trodde jag), skaffade en likadan jeansjacka som han hade i texthäftet till Heathen Chemistry (trodde jag). Blev Man City-fan (något som till skillnad från frisyren har bestått). Och till slut var även matten ordnad. The future is mine and it’s no disgrace/‘Cos in the end the past means nothing.
Ett tag senare började Oasis-missbruket så sakteliga blandas ut med annat. The Smiths, The Cure, Joy Division, givetvis Thåström, som funnits med i flera år, Bright Eyes, The Clash. Jag hade blivit ett slags person. Livet på fullödigt dekis kändes inte längre som ett lika självklart öde.
Jag fortsatte emellertid att köpa Oasis-skivor. Jag blev besviken på Don’t Believe the Truth (2005), men kärleken väcktes till liv igen med 2008 års Dig Out Your Soul. När de splittrades i augusti 2009, två månader efter att en annan gammal idol, Michael Jackson, gått bort, kändes det sorgset, men Oasis förblev trots allt en självklar del av mitt musikaliska universum. Sedan dess har jag följt Gallagher-brödernas alla förehavanden, och har i synnerhet älskat Liams solokarriär, där varje ny skiva överträffat sin föregångare. Men det som verkligen har betytt något är brödernas relation till varandra. Eller snarare brist därpå. Varje intervju har varit ett tillfälle att trycka till den andre – vilket båda tagit vara på, även om Liam varvat med olivkvistar och otvetydiga önskningar om att återförena Oasis. Det har varit en plåga att läsa och se dessa tonårshjältar spy galla på varandra i alla dessa år. Så när videos från spelningarna i Wales nu kablas ut, där bröderna kramas, kommer in på scen hand i hand och bugar inför varandra, går det chockvågsliknande rysningar genom kroppen på mig. Något vitalt som varit brustet, något från barndomen, som hjälpte till att bära en när livet såg ut att sakna framtid, är återigen helt.
Because we need each other/We believe in one another/And I know we’re going to uncover/What’s sleepin’ in our soul
482 MHz 
