Jag har lyssnat längre på The Cure än på de flesta andra band och artister i mitt musikaliska universum. Jag upptäckte dem som sökande 15-åring, för ganska exakt 24 år sedan, och sedan dess har de tonsatt mången depression och, i ungdomen, en och annan förälskelse. Jag har aldrig släppt dem och de har aldrig släppt mig. Jag blir aldrig kvitt deras sagolika och mörka värld, deras drömska atmosfärer eller deras romantiska melodier. På fredag släpper de sitt första album på 16 år – ett album som av singlarna som släppts och liveversionerna av låtarna som florerat på YouTube ett par år nu att döma kan komma att bli ett av deras allra bästa. För att uppmärksamma detta och tagga inför albumsläppet ger jag ger här en fullständig guide till The Cures alla hittills utgivna studioalbum, komplett med betyg och låthöjdpunkter.
Recension av nya skivan kommer vad det lider.
Varsågoda.
År: 1979
Bästa låt: ”10.15 Saturday Night”
Betyg: 7/10
– Debuten är en skev och skramlig samling poppiga postpunklåtar, där frön till det Cure de skulle komma att bli mest låter sig anas i undantagsfall och i låtar som ”Another Day”, titelspåret och ovan nämnda ”10.15 Saturday Night”. Men en bra debutplatta är det.
År: 1980
Bästa låt: ”At Night”
Betyg: 9/10
– Blott ett år senare kom uppföljaren, och redan här har väldigt mycket hänt. Flamset och det relativa lättsinnet från debuten är borta och istället uppenbarar sig här det mörker som skulle komma att bli deras signum. Med minimalistiska arrangemang vävde The Cure med Seventeen Seconds ihop en iskall och stundtals obehaglig postpunk-platta som än idag låter fullkomligt tidlös.
År: 1981
Bästa låt: ”Faith”
Betyg: 8/10
– Ojämnare än föregångaren, men ändå en tydlig och stark vidareutveckling och ett naturligt steg vidare mot ett än mer kompakt mörker. Faith är klassisk goth och Joy Division-influenserna haglar tätt, medan Simon Gallups basspel får lov att verkligen driva låtarna.
År: 1982
Bästa låt: ”A Strange Day”
Betyg: 10/10
– Med Seventeen Seconds och Faith grävde sig The Cure djupare och djupare ner i mörkret. Med Pornography kom de så djupt in i mörkrets hjärta att de höll på att förgås. Plattan är ett nattsvart och hänsynslöst under av briljant postpunk och goth, där de nihilistiska, surrealistiska och förtvivlade texterna rimmar mycket väl med den dova och kvävande musiken. När de emellertid skulle spela skivan live blev det för mycket för dem. Drog- och alkoholintaget sköt i höjden och Robert och Gallup hamnade i slagsmål med varandra, och efter turnén som följde på skivsläppet splittrades bandet tillfälligt. Pornography kan suga musten ur den bäste.
År: 1984
Bästa låt: ”Piggy in the Mirror”
Betyg: 7/10
– Efter Pornography hoppade basisten Simon Gallup av bandet. Robert Smith och trummisen och sedermera keyboardisten Lol Tolhurst vet inte riktigt hur de ska fortsätta, men gör det genom att göra en helomvändning. De släpper ett knippe lättsamma poplåtar (bland andra ”Let’s Go to Bed” och ”The Lovecats”) sent 1982 och 1983, innan det blir dags att sätta ihop ett band igen och spela in ett nytt album. Albumet som föds fram ur dessa ganska röriga omständigheter är ett sammelsurium av LSD-trippar och mardrömsskildringar, där kristallklar pop blandas med frenetiska oljudsattacker och psykedelia med något som kan liknas vid klassisk Cure-goth. The Top är en påfrestande lyssning, men vid rätt tillfälle ack så givande.
År: 1985
Bästa låt: ”Close to Me”
Betyg: 6/10
Bandets mest överskattade album är en splittrad och ojämn historia där topparna är lägre än normalt och dalarna relativt många (och stundtals rätt djupa). Här var Gallup åter tillbaka och trummisen och gitarristen nya (Tolhurst spelade sedan The Top-skivan keyboards). Beckmörkret och de värsta drogdimmorna hade skingrats och The Cure hade rundat ett hörn och njöt av en ny morgon där pophits och MTV-rotation var det nya normala.
År: 1987
Bästa låt: ”One More Time”
Betyg: 8/10
– Ännu spretigare än föregångaren, men med betydligt fler och högre toppar. Kiss Me är en sann klassiker, där gotiken trängs med popen, som trängs med drömska ballader och psykedelia, och en sammanslagning av allt som The Cure dittills hade sysslat med. Det borde inte hålla, men det gör det (för det mesta).
År: 1989
Bästa låt: ”Plainsong”
Betyg: 10/10
– Bandets djupsvarta magnum opus och odiskutabla mästerverk är en majestätisk uppvisning i grandiost vemod och drömska, gnistrande ljudvärldar där kärleken är skör, åldrandet ett skenande tåg och döden ett lurpassande odjur. Med Disintegration, bandets första enhetliga platta sedan Pornography sju år tidigare, odödliggjordes Robert Smith och The Cure.
År: 1992
Bästa låt: ”To Wish Impossible Things”
Betyg: 8/10
– Tre år efter fullträffen med Disintegration var bandet tillbaka och då med ännu en spretig historia. Som tur är är höjdpunkterna många, vare sig man föredrar atmosfäriska ballader, pop eller shoegaze-angränsande och halvt psykedelisk gothrock. Dessvärre lämnar produktionen stundom en del att önska och ibland är soundet knastertorrt och snudd på livlöst.
År: 1996
Bästa låt: ”Jupiter Crash”
Betyg: 7/10
– The Cures allra mest underskattade album följer samma osammanhängande och stirriga formel som Wish, Kiss Me och The Head on the Door. Låt gå för att materialet är väl svajigt, och stundtals är dalarna rejält djupa, men med höjdpunkter som bland annat ”Want”, ”Strange Attraction”, ”Jupiter Crash”, ”Treasure” och ”Bare” kan slutresultatet aldrig bli särskilt dåligt. Lyssna inte (för mycket) på belackarna.
År: 2000
Bästa låt: ”Bloodflowers”
Betyg: 9/10
– Tredje och sista delen i en trilogi, som började med Pornography och fortsatte med Disintegration. Bloodflowers behandlas dock styvmoderligt, till skillnad från sina omhuldade föregångare, och slentriansågas i många fall. Märkligt, då skivan är ett fokuserat verk som på ett moget och väldigt drabbande sätt tar upp ämnen som åldrande, jaget, kärlek och död.
År: 2004
Bästa låt: ”Anniversary”
Betyg: 4/10
– Bandets tolfte platta är inte utan enstaka bra låtar, men som helhet är det en hopplös soppa av nu-metal-influenser, snustorr produktion och stundtals helt meningslösa låtar som inte bottnar i någonting.
År: 2008
Bästa låt: ”The Hungry Ghost”
Betyg: 5/10
– Ännu ett misslyckat album, som länge länge såg ut att bli bandets sista. Snäppet bättre än föregångaren, men likväl en djupt frustrerande helhetsupplevelse som lider av brist på fokus, dåligt ljud och ofta riktigt svagt låtmaterial. Tack och lov blev detta inte svanesången…nu på fredag är The Cure alltså tillbaka, och det luktar stordåd lång väg.
482 MHz 