Det ska egentligen inte gå. 46 år efter debutsingeln, 16 år efter senaste, kraftigt undermåliga, plattan, och vid 65 års ålder, ska man inte kunna komma tillbaka med ett verk av så skyhög kvalitet, så omstörtande substans och sådan förkrossande känslomässig tyngd, som Robert Smith och The Cure nu gör med nya singeln ”Alone”, det första smakprovet från kommande 14:e albumet Songs of a Lost World. Det ska egentligen inte gå, men..det gick. När introt dånar igång tar det bråkdelen av en sekund att inse att The Cure är tillbaka med en låt som måste klassas som en av de vackraste de överhuvudtaget har gjort.
Introt svävar majestätiskt fram, likt en av livet stukad ”Plainsong”, bland skimrande vackra störtsjöar av klassiska Cure-gitarrer och isiga, melodiska, syntar. Utanför fönstret hänger molnen lågt, lågt. De orkar inte. Vinden river de trötta och regntyngda löven från träden. Flyttfåglar flyr skrikande söderut. Det är som att elementen och naturen känner av sorgen som bor i låten. Det är som att ingenting riktigt kan stå pall. Och efter drygt tre minuter kliver Robert Smith fram till mikrofonen och sjunger, 65 år gammal, med en röst som helt och hållet har skonats av tiden och livet, om förlust, tid som runnit ut och slutet som närmar sig, och han ser bitterljuvt tillbaka på drömmarna som fanns i ungdomen och på alla omöjliga löften man ger sig själv i den åldern. ”Wе were always sure that wе/Would stay the same but it all stops”. Och till slut kallar brustna röster en hem, och man vet att resan blir ensam.
Snacket om att ett nytt album var på gång började redan 2019. Och sedan dess har skivan försenats och det har känts som att Smith & co pulat med den in absurdum. Om ”Alone” är något att gå på kan man dock snabbt slå fast att det var värt väntan. De visste vad de gjorde.
Songs of a Lost World är ute 1 november via Fiction/Universal.
482 MHz 