Foto, Balsam: Per Englund
Det svenska postpunkbandet Imperiet föddes ur sidoprojektet Rymdimperiet, som Joakim Thåström och Stry Terrarie drog igång medan de båda spelade i Ebba Grön. Till sin hjälp tog de bland annat basisten Christian Falk. När Ebba la ner i februari 1983 blev Rymdimperiet ett heltidsprojekt och namnet kortades ner till blott Imperiet. Efter en halvtrög start blir de sedan Sveriges ohotat största rockband innan splittringen 1988, och än idag tillhör de det mesta omhuldade i Thåströms fullständigt magnifika karriär bland väldigt många musiklyssnare och Thåström-fans.
Nu har filmaren Anders ”Balsam” Hellström valt att skildra bandet med en i mitt tycke lysande dokumentärfilm, Ett hjärta är alltid rött. Filmen distribueras av Folkets Bio och har premiär nu på fredag, den 19 januari. För två veckor sedan fick jag frågan om jag ville se filmen och intervjua regissör Hellström. Som den skamlösa Thåström-nörd ni alla vet att jag är var svaret naturligtvis ett rungande ”JA, TACK.” Vad som nedan följer är resultatet av denna intervju. Varsågoda. Och ett stort tack till Balsam.
Joakim Thåström har en särställning inom svensk populärmusik. Ingen annan artist har hållit sig kvar på toppen lika länge, trots (eller är det tack vare?) konstnärligt tvära kast och trots att han aldrig ruckat på integriteten. Det finns mängder av nedslag att göra i hans karriär. Varför valde du att göra en film om just Imperiet?
En film om Thåströms karriär är självklart ett intressant projekt men det var något med Imperiet som jag tyckte var väldigt intressant. Faktumet att de börjar som en förlängning av punken och Ebba Grön och slutar som ett medialt storsäljande svensktopps band är spännande. 80-talet är ett årtionde där väldigt mycket händer inom både musik och politik. Trummaskiner, sequencers och syntar gör sitt stora intåg och förändrar musiken radikalt. Sverige går från att vara ett Socialdemokratiskt folkhemsprojekt till ett avreglerat land som följer Milton Friedmans ekonomiska doktrin. Internationellt ser vi slutet av kalla kriget och hur Sovjetunionen rasar samman. Nästan allt det här är närvarande under Imperiets karriär och det lockade mig att genom Imperiet även kunna beskriva lite av 80-talet.
Hur såddes fröet till filmen?
Jag hade gjort en film med Thåström för SVT 2012, från Way Out West [en suverän film man kan se på Staccs, red. anm.]. Projektledaren på SVT Jill Helmi frågade mig om jag inte hade tänkt på att göra en film om Imperiet. Vid det tillfället gick jag inte helt igång på idén utan lät den ligga och gro. När sedan Christian tragiskt gick bort 2014 tänkte jag att nu blir det svårt att göra en film om Imperiet [Christian Falk, Imperiets basist, dog i cancer 2014, red. anm.]. Åren gick och för fyra-fem år sedan började jag funderar på Imperiet igen. Den stora anledningen till det var att jag upplevde att 70-talet och det tidiga 80-talets punkscen/rörelse hade penetrerats ganska ordentligt inte minst genom SVT:s programserie ”Eran – punken”. Men det som hände efteråt var och är ganska ogjort. Och som jag skrev innan: 80-talet är ett intressant årtionde.
Det var ett ganska stort fokus på bandets turné i Latinamerika, och till viss del även USA-lanseringen – vad fascinerade dig som filmskapare med den biten av bandets historia?
Jag fascineras av det stora och det lilla i detta. Det lilla är den direkta solidaritet som Imperiets medlemmar ger till den hårt utsatta unga demokratin Nicaragua som är väldigt fin. Det är för mig kopplat till den politiska del av punken som Ebba Grön bland annat stod för. Men istället för det lokalpolitiska engagemanget som punken i mångt och mycket stod för blickade Imperiet utanför Sveriges gränser och engagerade sig solidariskt för bl.a. den Sydafrikanska befrielseorganisationen ANC och det sandinistiska projektet i Nicaragua. Det stora är att de genom sitt engagemang hamnade i situationen de inte kunde styra över. Att de en stund vart ett instrument för svensk utrikespolitik och hamnade mitt i kalla krigets konflikter. Som bonus beskriver denna del av filmen tydligt hur drastiskt svensk utrikespolitik har förändrats från att vara en stark internationellt röst till en ganska viskande röst som håller upp fingret för att se från vilket håll det blåser. Idag känns denna del extremt aktuell med tanke på Sveriges Natoansökan och den tragiska utvecklingen i Israel – Palestina konflikten.
Ni hoppade över albumet Synd, som gavs ut på hösten 1986, och sista plattan Tiggarens tal nämns bara i förbifarten – hur kommer det sig?
Min ambition har aldrig varit att göra en ”traditionell musikfilm” som redogör bandets musikaliska utveckling i kronologisk ordning. Jag har fokuserat på andra delar som banddynamik, mediauppmärksamhet, det politiska engagemanget, internationell karriär, med mera. Om jag hade gjort en film som redovisar hela Imperiets musikaliska katalog hade det inte funnits plats för de andra, i mitt tycke, mer intressanta berättelserna.
Det är imponerande hur ni fick så många att ställa upp. Som fan var det underbart att se och höra folk som Stry, Gurra och Fred. Men jag saknade Peter Puders eller någon som, likt Tove, Christian Falks ex-fru, lite grann kunde ”föra hans talan”. Var det någonsin aktuellt att på något vis ha med eller representera Puders? Han var ju aldrig en officiell medlem, men han spelade ändå en relativt viktig roll under bandets sista år.
Mitt svar här blir likande det jag gav som svar på den föregående frågan. Jag har valt att fokusera på andra delar. Att redovisa ytterligare en person i bandets närhet hade tagit väldigt mycket tid i anspråk och inte bidragit speciellt mycket till filmens berättelse. Med det sagt högaktar jag Peter och hans bidrag till Imperiet, men i den här filmen fick han tyvärr inte plats.
Än idag är Imperiet enormt populära bland stora delar av Thåströms fans och bland rockfans i Sverige och Skandinavien, i allmänhet. Vad tror du att det är som gör att de fortfarande lockar lyssnare?
Det är nog flera delar. Imperiet var ett stort och stilbildande band under sin relativt korta karriär. Många av låtarna är ikoniska och framför allt väldigt bra. Att Thåström fortfarande spelar en del av Imperiets låtar och ger dem ett mer samtida sound är nog också väldigt betydande för att nya fans ska hitta till Imperiets musik.
Vad var det med 80-talet som gjorde att så många allvarsamma och bombastiska band som till exempel Imperiet, Echo & the Bunnymen och The Cure kunde leva och frodas så som de gjorde? Var det något med tidsandan?
Haha, det här är en marig fråga. Spontant svar: Vafan vet jag om det? Men om jag ska göra ett försök, så känns det som en ganska naturlig utveckling från punken som hade förändrat mycket av musikscenen, man behövde inte sjunga om hjärta och smärta utan det var fritt att utforska nya områden att skriva om. Band som Joy Division och inte minst Siouxsie & the Banshees beredde vägen från punken till 80-talets goth. Sen är den tekniska och musikaliska utvecklingen en självklar del.
Och varför lyckades Imperiet slå så mycket bredare och större än övriga svenska postpunkband från den tiden, tror du?
Det finns det nog flera anledningar till, bland annat att de redan hade en stark bas från Ebba Grön. Men framförallt var det ett väldigt bra band som gjorde grymma låtar, var enastående live och hade en karismatisk sångare.
Vissa menar att Imperiets plattor är för spretiga och ofokuserade, och att de inte riktigt bottnar, till skillnad från i stort sett allt annat som Thåström gjort. Vad är din uppfattning idag om bandet, som musikfan?
Jag tycker att de bitvis i sina studioproduktioner förlorar sig i den samtida tekniken. Sen är min uppfattning att de själva sökte efter nya musikaliska utryck och att det avspeglar sig i studioproduktionen. Men allt som allt var Imperiet ett fantastiskt band, inte minst live, som gjorde ett gäng odödliga låtar.
Och sista frågan, vilka är dina tre absoluta favoritlåtar med Imperiet?
”Alltid rött, alltid rätt”, ”Det Glittrar”, ”Bibel”.
Återigen, ett stort tack till Balsam. Och den som vill veta mer ingående vad denne skribent tycker om Imperiet kan läsa den här gamla artikeln.
Over and out…
482 MHz 