Med anledning av att det i år är 70 år sedan Elvis Presley debuterade med singeln That’s All Right (och delvis för att det är förbannat kul) och därmed sparkade igång popmusiken så som vi känner till den ska jag sju lördagar i rad lista de bästa albumen från 50-, 60-, 70-, 80-, 90-, 00-, och 10-talen. Och nu är vi alltså framme vid sextiotalet. Fri kärlek och The Summer of Love, Vietnamkrig och mord på inte mindre än fyra människor som hade kunnat göra den här världen till en bättre plats (John F Kennedy, Malcolm X, Martin Luther King och Robert Kennedy), hippies, Bond och neurosedyn. Alla årtionden är spretiga och 60-talet var inget undantag, vilket vi kommer se prov på här i listan.
Och som vanligt hittar man en spellista med de bästa låtarna längst ner.
10. The Rolling Stones – Let It Bleed
År: 1969
Bästa låt: ”You Can’t Always Get What You Want”
– Mörkare strömningar färgar det legendariska bandets åttonde platta, och detta i kombination med en musikalisk palett där bluesen blandats ut med country, soul och gospel gör Let It Bleed till vad som sannolikt är deras allra bästa album överhuvudtaget.
År: 1967
Bästa låt: ”The Crystal Ship”
– Hippierörelsens mörka sida skildrades exceptionellt väl av Jim Morrison och The Doors och deras förvridna, feberheta bluesrock. Det självbetitlade debutalbumet är fullt av vackra groteskerier med ekon från franska symbolister som Rimbaud och Baudelaire, men också upplyftande outsider-dängor. Albumet är ett måste när man talar om ett årtionde som lite släpphänt stämplats som en lättsam flummartid.
8. Bob Dylan – The Freewheelin’ Bob Dylan
År: 1963
Bästa låt: ”The Girl from North Country”
– Med andra plattan The Freewheelin’ Bob Dylan presenterade sig låtskrivaren Bob Dylan – och som han gjorde det. ”Blowin’ In the Wind”, ”The Girl from North Country” och ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” tillhör alla bland det bästa som skrivits när det kommer till amerikansk populärmusik. Resten av skivan är inte mycket sämre. Med Bob Dylan fick USA och resten av världen en hoppets röst, en sanningssägare och framförallt en storartad låtskrivare med evig relevans.
7. Velvet Underground – The Velvet Underground and Nico
År: 1967
Bästa låt: ”The Black Angel’s Death Song”
– Pop samsas bredvid bråddjup och kolsvart avantgardistisk konstrock, som samsas bredvid garagerock och stonesig R&B, på detta album som utan vidare hör till rockhistoriens mest klassiska och mest inflytelserika. Kommentarer är egentligen överflödiga.
6. The Stooges – The Stooges
År: 1969
Bästa låt: ”We Will Fall”
– Med mullrande trummor och bas från Scott Asheton respektive Dave Alexander, skriande brutal gitarr från Ron Asheton och vafanbryrjagmig-texter från sångaren, frontfiguren och geniet Iggy Pop presenterade Detroit-slöddren i The Stooges ett debutalbum som skulle, ihop med bandets två efterföljande plattor, visa sig vara oumbärliga för allt vad alternativrock skulle heta de kommande 30 åren.
5. John Coltrane – A Love Supreme
År: 1965
Bästa låt: ”A Love Supreme, Pt. IV – Psalm”
– Stundom aggressiv och dissonant, stundom en smekning och ett uppvaknande till en bättre värld – A Love Supreme är John Coltranes odiskutabla mästerverk och ljudet av att lägga mörkret bakom sig till förmån för något större.
År: 1968
Bästa låt: ”Gris-Gris Gumbo Ya Ya”
– Mac ”Dr John” Rebenack gjorde i början av karriären som Dr John svårgenomtränglig, malande, avig och alldeles, alldeles fantastisk och neworleansk voodooblues. Bäst är den föreliggande debuten från 1968. Plattan spelades in i Los Angeles, men låter som en midnattsmässa i valfritt Louisiana-träsk, där Dr John är överstepräst och häxdoktor på en och samma gång. Albumet är stundtals smått skräckinjagande år 2024, och 1968 måste det låtit fullständigt vansinnigt. Fullständigt vansinnigt, fullständigt magiskt.
3. Scott Walker – Scott 4
År: 1969
Bästa låt: ”The Seventh Seal”
– Efter några år kring mitten av 60-talet som tonårsidol med The Walker Brothers (ingen hette egentligen Walker och de var inte bröder) gick Scott solo. Han tolkade Jacques Brel och sjöng eget material på de tre första albumen (de lysande Scott 1-3), och lät ungefär som en mycket europeisk och av weltschmerz nedtyngd Frank Sinatra. 1969 kom fjärde plattan, Scott 4. Det första albumet helt och hållet bestående av egenskrivet material. Också det första albumet att bli utan en listplacering. Här var arrangemangen motigare, mer abstrakta, och flöt runt som drömmar, och de rimmade mycket väl med de abstrakta drömmerier som utgjorde texterna. Det var slut på att smeka publiken medhårs. Redan på b-sidor med The Walker Brothers, som till exempel den lysande ”Archangel”, kunde man ana att Scott hade siktet inställt på något mycket mer komplext än simpel popmusik. Med Scott 4 blev det tydligare än någonsin tidigare. Men som vi alla vet väntade ännu mäktigare och långt mer svårgenomträngliga album under kommande årtionden.
2. Nick Drake – Five Leaves Left
År: 1969
Bästa låt: ”Saturday Sun”
– Nick Drake var aldrig gjord för denna värld. Men han var här i några år och skänkte oss tre utmärkta album. Debuten Five Leaves Left är ett djupt melankoliskt mästerverk där Nick, med hela världen på sina axlar, sjunger både urlakat och hoppfullt om att leva, om att dö, om berömmelse och arv. Alltsammans till försiktigt framförd engelsk folk. Strängt taget har skivan rätt lite att göra med sextiotalet. Strängt taget är den snarare själva sinnebilden av tidlöshet.
1. Elvis Presley – From Elvis in Memphis
År: 1969
Bästa låt: ”Long Black Limousine”
– Efter den numera helt igenom legendariska och väldigt framgångsrika TV-specialen ”Singer Presents…Elvis”, mer känd som ”The 68 Comeback Special”, hade Elvis fått en nytändning. Det själsdödande filmkontraktet höll äntligen på att löpa ut och TV-specialen hade bevisat att han fortfarande var en relevant artist på toppen av sin skyhöga förmåga. Så i januari 1969 gick han in i studion igen för att spela in sitt första regelrätta studioalbum på nästan sju år. Men inte i Nashville, som så ofta tidigare. Nej, den här gången stannade han kvar i Memphis, anlitade producenten Chips Moman och kamperade i hans American Sound-studio på 827 Thomas Street i nordvästra Memphis.
Han kompades av Momans ”husband” The Memphis Boys (ett gäng tennesseans med snortajta färdigheter gällande amerikansk musik), och tillsammans skapade de Elvis Presleys allra bästa studioalbum, till brädden fyllt av svettig, skitig soul, blues och country många ljusår ifrån de stundtals beklämmande låtarna han tvingades spela in till de ofta lika beklämmande filmerna som annars kantade hans 60-tal. Dessutom sjöng han bättre än någonsin tidigare, med en röst som lät både rå och mer härjad än tidigare, och samtidigt precis så underskön som man är van vid när det kommer till Elvis.
From Elvis In Memphis är en övermänskligt begåvad artists allra största stund som albumartist och därmed också 60-talets zenit.
————
482 MHz 