David Eugene Edwards – Hyacinth
– Den djupt kristne David Eugene Edwards debuterade i mitten av 90-talet som frontfigur, sångare och låtskrivare i gothcountry-bandet 16 Horsepower. Deras av eld och svavel svedda rock och lyrik lockade lyssnare långt bortom den kristna sfären, men bland annat inre stridigheter (om bland annat just de kristna texterna) ledde till att bandet splittrades i början av detta århundrade. David drog då igång Wovenhand, och 20 år av sotsvart, vemodig, blytung och fullständigt lysande mörkerrock följde. Nu ligger Wovenhand-projektet på is – inte minst på grund av att bandets mångårige trummis tillika en av Davids närmaste vänner Ordy Garrison dog av en hjärtinfarkt i somras – och David släppte tidigare i höst sitt första album i eget namn.
Hyacinth är en närmare 30 år lång karriär nedkokad till ett album. Här svävar 16 Horsepowers gammeltestamentliga ande och Wovenhands dundrande mörker och obskyra bibelreferenser – men insvept i Davids kärlek till ambienta, luftiga och elektroniska ljudbilder, som tog fart i och med den helt igenom fantastiska plattan Risha, samarbetet med Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten, 2018.
Öppnaren ”Seraph” är en magisk uppvisning i hur elektronisk folk ska låta. Atmosfäriska ”Apparition” refererar till Alathea, sanningens gudinna i grekisk mytologi, och låten är en av årets vackraste. Avslutande ”The Cuckoo” refererar till den irländska folksången med samma namn, såväl som till Blind Lemon Jeffersons ”Jack o’ Diamonds Blues”, och ibland känns även den som årets bästa låt. Allt som sker däremellan är lång rad styrkeprov i hur man bibehåller sitt uttryck och ändå för det framåt. De redan frälsta lär älska Hyacinth utan problem, och fans av neofolk och band som Current 93 och Rome, och svenska mörkermän som Thåström och Ossler, lär göra det samma.
Betyg: 9/10
Bästa låt: någon av de tre ovan nämnda.
Om ni gillar detta: Wovenhand – Consider the Birds eller Mosaic
Reverend Kristin Michael Hayter – SAVED!
Kristin Hayter, den klassiskt utbildade musikern och performancekonstnären som tills nyligen gjorde brutala plattor under namnet Lingua Ignota, kan likt få gestalta kristendomens mysterier och i och med det suga in både troende och ateister, såväl som agnostiker. På Ignota-plattorna All Bitches Die (2018) och CALIGULA (2019) hördes influenser från barock och metal, och hon svingade sitt liturgiska språk som ett heligt svärd mot våldsutövare i allmänhet och kvinnoförtryckare i synnerhet– och hon öste från den källa av sorg och ilska som bara överlevare har tillgång till. 2021 års mästerliga SINNER GET READY hämtade istället inspiration från Pennsylvania Dutch-samhället och den bygdens strikta och närmast fundamentalistiska religiositet. Hon blandade instrument från Appalacherna med skev och hotfull avantgarde-folk och resultatet blev djupt oroväckande och alldeles briljant.
Hayter återuppfinner sig själv så fort uttrycket hon vill utforska kräver det och det är bland annat detta som gör henne till en så fascinerande och dynamisk konstnär. Nu har hon gjort det igen. Lingua Ignota är ett minne blott. Enligt henne själv blev den musiken och de texterna till slut för mycket för henne att framföra. Enda chansen att behålla förståndet var att lägga ner och börja om på ny kula. Nu gör hon musik under eget namn, men hon fortsätter utforska kristendomens både dunkla och ljusa sidor.
På SAVED! varvar hon gamla hymner som till exempel ”Wayfaring Stranger”, ”Precious Lord, Take My Hand” och ”There Is Power in the Blood”, med egenskrivet material som även det bottnar i frälsning, eld och svavel. Musiken drar mer åt det traditionellt amerikanska hållet än tidigare och genrer som country, folk och gospel styr kompositionerna. Men missförstå mig inte. Det är på alla sätt ett Kristin Hayter-album, med allt vad det innebär. Allt är förvridet, avantgardistiskt och skräckinjagande. Mellan (och under) vissa låtar talar hon i tungor, och så till den grad att man tror att hon ska svimma eller dö. Produktionen och ljudbilden brusar och skaver och tankarna förs till något gammalt rullband hittat i en övergiven församlingsstuga i obygden någonstans. Här och var hörs tung elektronik – en rest från Lingua Ignota-dagarna. Det är becksvart även under de mest frälsningsbetonade låtarna. Mäktigast blir det under avslutande ”How Can I Keep From Singing” – en 1800-tals-hymn om att tryggt vila hos Kristus, förknippad med kväkarna i USA. Hayter framför den vid pianot och det är tvivelsutan albumets vackraste och mest melankoliska stund – tills tungotalet sätter igång i bakgrunden och växer högre och högre i mixen. Det är en tudelad lyssningsupplevelse, både trösterik och full av fasa, men samtidigt helt fantastisk.
Och precis så kan man sammanfatta SAVED!: trösterik, fasansfull och helt fantastisk.
Betyg: 9/10
Bäst: ”How Can I Keep From Singing”
Om ni gillar detta: Lingua Ignota – SINNER GET READY, The Louvin Brothers – Satan Is Real
Christian Kjellvander – Hold Your Love Still
I det här landet finns det alltjämt ingen som låter som Christian Kjellvander. På nionde soloalbumet fortsätter han att förfina sitt helt igenom patenterade uttryck. Och nya albumet är i vanlig ordning bland det starkaste han gjort.
Den musikaliska inramningen är bekant vid det här laget. Tänk disiga och råkalla novembereftermiddagar, tänkt ett slags sakral, men ändå lerig och kärv, tolkning av amerikansk folk. Med detta som fond målar Kjellvander upp sin glesbygdsnoir och bjuder på nedslag i och betraktelser av vardag, samhälle och själsliv.
I Kjellvanders texter är samhället i stort, samhället utanför, något som hotar och skaver, men i det lilla bor det som bär en genom livet. Där finns kärleken, familjen, solidariteten. Där finns hoppet om något större. En av höjdpunkterna på skivan heter ”Disgust for the Poor”. Där delar Kjellvander ut några välriktade slag mot samhällets och folks girighet och den motvilja gentemot svaga som fått tillåtelse att breda ut sig det senaste decenniet – och detta till ett intensivt smått febrigt musikaliskt driv. På ”On Wine and Jesus Christ” är drivet mer lågintensivt, när Christian, uppbackad av partnern Frida Hyvönen, besjunger en relation som blivit destruktiv. Textrader som ”You’re the blood of rock’n’roll” får en att misstänka att det är alkoholen han sjunger om. Mäktigt, och modigt, om så är fallet.
Men plattans verkliga zenit hittar vi på slutet. ”We are Gathered” är en nio minuter lång mässa som verkligen får lov att breda ut sig. Här är det tomrummen mellan textraderna som spelar huvudrollen och lyssnaren bjuds in till dessa väldiga, ödsliga tomrum, och där står man sedan, som på en vindpinad leråker i november, medan Christian Kjellvander då och då flikar in med poetiska kommentarer om musik, kärlek och hat. Bandet hamrar på och mörkret tätnar innan skivans sista spår, ”Dream 2066”, får himlen att spricka upp och den råkalla novembereftermiddagen blir till en junimorgon. Ljusa stråkar bygger stadigt mot himlen, arrangemanget är fjäderlätt och Kjellvander sjunger om hur ”love is our only true story”. Plattan kunde inte ha fått ett finare slut.
Betyg: 9/10
Bästa låt: ”We are Gathered”
Om ni gillar detta: Songs: Ohia – Didn’t It Rain, KjellvanderTonbruket – Doom Country
482 MHz 