Joakim Thåström, 69 år ung i dag, har alltsedan Imperiets storvulet melodramatiska 80-tal av gemene man slentrianmässigt betraktats som en svårmodig dysterkvist. Den gotiska tolkningen av Bellmans “Märk hur vår skugga”, och dess teatraliska och kyrkogårdsromantiska musikvideo, blev förvisso en enorm hit, men den gjorde också något med den allmänna bilden av Thåström. Den energiske punkaren omslöts av ett mörkt och djupt allvarligt skimmer – något som kom att stanna kvar, oavsett vad han sedermera skulle sjunga om.
Att han sedan dess hållit stenhårt på sin integritet och sitt privatliv, under långa perioder bott utomlands, sällan synts i lättsamma tv-produktioner och konsekvent värnat sin konst, har sannolikt också påverkat folks bild av honom. Även i intervjuer och recensioner återkommer beskrivningen av Thåström som en “mörk” artist. Så byggs och underhålls myten om den svåra konstnären.
Samtidigt finns det en utbredd benägenhet i ett samhälle som i årtionden präglats av Melodifestivalen och Idol att likställa allvar med tyngd och mörker. Pretentioner, hur uppriktiga de än är, uppfattas lätt som något negativt, och allvaret i Joakim Thåströms uttryck har nästan alltid varit påtagligt: i röst, i musik och i text. Vissa skapar konst för att inte implodera, och då är det kanske oundvikligt att det som kommer ut präglas av ett genuint och solitt allvar, fritt från ironi. För Ingmar Bergman och Lars Norén var det så. För Bruno K. Öijer likaså. Min bestämda uppfattning är att Thåström också tillhör den gruppen konstnärer.
Men det är också här något går förlorat. När allvar konsekvent tolkas som mörker, riskerar man att missa vad som faktiskt uttrycks. Thåströms musik må låta kärv, men texterna gör oftare än vad många tror något annat. De vibrerar av levnadsglädje, otyglad inspiration och rörelse, och av en obändig vilja att inte ge vika för mörkret. Beväpna dig med vingar, beväpna dig med sång.
Thåströms texter är heller inga modernistiskt eteriska ordpussel som måste dechiffreras av en professor i litteraturvetenskap. Han använder ett språk som alla kan förstå – rikt på bilder och referenser, förvisso, men i grunden alltid gripbart. Om viljan fanns där, och om allvaret inte så ofta förväxlades med destruktivitet eller fara, skulle fler också kunna höra vad som faktiskt sägs.
Med den här texten vill jag alltså lyfta fram det faktum att Thåström, trots sina ofta mörka musikaliska skrudar, i grunden är en hoppets och ljusets textförfattare och artist. Här följer tre nedslag i olika skeden av hans karriär – från skilda konstellationer och tidsepoker – som alla pekar mot samma sak. Därefter en spellista med dessa samt ytterligare 19 låtar som gör detsamma.
Varsågoda. Och grattis på födelsedagen säger vi till Thåström!
2002, i samband med att Mannen som blev en gris skulle släppas, intervjuades Thåström av TV4. Reportern ville göra gällande att singeln ”Höghussång” bär på samma dysterhet som det råkalla vädret de dras med för dagen. Thåström gör sitt bästa för att bemöta det hela och sätter på samma gång fingret på exakt det jag med den här texten vill driva. ”Singeln är för mig en otroligt positiv text. Men sen så klär inte jag mina låtar i Bröderna Olsen-kostymer.”, säger han med jämnmod och refererar till de hurtiga danska Eurovision-farbröderna som skördade framgångar omkring den tiden. ”Det låter som det låter när jag sjunger och jag har ingen glad musik i kroppen.” Den dova, sotiga klangbilden som bär ”Höghussång” gör förstås sitt för att TV4-reportern, och många med henne, ska bli ängsliga. Den distade ovädersbasen mullrar fram precis som baskaggen, och lägger grunden för det ödesdigra gitarriffet, signerat Thåström själv, som skänker låten sin hotfulla aura. Men så börjar han sjunga, med odiskutabel patos och oräddhet. ”Jag ska bo nånstans i Warszawa, jag ska ha en helt annan plan, jag ska alltid ha ett svar.”, och lite senare ”ni ska se mig i en ny uniform, jag ska måla nya ikoner…jag ska bara göra sånt som ingen annan kan… Det är min värld det här.” ”Ni får komma hem till mig.” Det här är orden från någon som tar sitt öde i egna händer, vägrar låta sig fjättras av konventioner eller förväntningar och som ostoppbart rör sig uppåt och framåt. Detta är motsatsen till defaitism och depression – det är ett stridsrop.
När Thåström släppte Mannen som blev en gris var han nyligen separerad, hade två små barn, och framförallt var han less på musiken han gjorde. Senare under året, i en intervju med Sonic, skulle han berätta att han varken var nöjd med plattan eller den efterföljande turnén. Men trots detta: en obrottslig övertygelse om att gå rak genom stålstormen. Att lyssna på ”Höghussång”, på hela Mannen som blev en gris, ger samma känsla. Det är att ta på sig en rustning av titan. I skydd av den känns det som att man kan klara av vad som helst. ”Jag har nio stycken armar, det finns ingenting jag inte kan.”, för att citera en annan låt på skivan, ”…Ungefär såhär”.
Tio år senare såg livet och karriären helt annorlunda ut för Thåström. 2005 års uppföljare till Mannen som blev en gris, Skebokvarnsv. 209, hade blivit en enorm succé och cementerat Thåströms status som ohotad ikon i svenskt musik- och kulturliv även för samtiden, och skivorna som följde blev även de framgångar både publikt och kritikermässigt. En av dessa var Beväpna dig med vingar från 2012. Här var Thåström uppbackad framförallt av kärnan av det band som hade följt honom sedan Skebokvarnsv. – Ulf Ivarsson (som också producerade skivan), Niklas Hellberg och Pelle Ossler – och tillsammans skapade de förtätad och dunkel Europa-blues – men där texterna å sin sida skvallrade om nyförälskelse, inspiration och om att ge mörkret en tuff match. Och ingenstans blir det sistnämnda tydligare än i låten ”Låt dom regna”.
Till ett rått och skelettaktigt komp som för tankarna till Nick Caves ”Wings Off Flies”, uppbyggt kring fotstamp, mörka körer och stråkar och brutala och nästan rituella trumljud, sjunger Thåström till någon som befinner sig på absoluta botten. Men det är okej, säger han. Det är okej att må skit. Låt dom (tårarna) ”regna ner ikväll”, låt dom ”tvätta dig ren”, för redan imorgon bitti kommer allt att kännas bättre. Men han erkänner också att det finns en verkligt mörk värld därute: ”Skogen den är stor, skogen den är svart, skogen är full av troll och skogen den är arg”, sjunger han. Thåström har i snart 50 år visat att han bättre än de flesta textförfattare vet vad det innebär att vara människa – från ungdomsårens desperata skri från betongen, via Imperiets hjärtan som blödde för världens orättvisor, till soloårens existentiella bråddjup och värme. Han har aldrig förnekat vare sig mörkret eller ljuset. Thåströms själ rymmer nyanser och erfarenheter, och ur dessa väller en empati och det är den empatin som lyfter den sorgsne i ”Låt dom regna” – och det är den empatin som gång efter annan också lyfter mig.
Och för att avsluta har vi sedan romantikern Thåström. Oavsett om han sjunger om resor och rörelse (”Alltid va på väg”, ”Södra korset”), blickar tillbaka på livet (”Söndagmåndagsång”, ”The Haters”), hyllar inspirationskällor (”Om Black Jim”, ”Nere på Maskinisten”) eller är förälskad, finns där alltid ett romantiskt skimmer. Thåström är ingen krass realist vars drivkraft är det mätbara. I Thåströms värld är allting mycket större än så, mer upphöjt och skälvande av ande och liv. Inte minst i kärlekslåtarna. Och vill man bekanta sig med den kärlekskranke romantikern finns det få låtar som slår lika hårt som Sällskapets ”…den dan”. När introts läckert kalla och programmerade trummor dånar igång likt pulsslagen hos ett jagat djur och de spöklika rösterna viskar ikapp med Osslers gnisslande, olycksaliga gitarr och Hellbergs ödsliga pianoackord kanske man tror att man ska skickas rakt ner i malströmmen – men då glömmer man den värld av kontraster som konstnären Thåström lever och verkar i. Vad som vecklar ut sig är ingen resa ner i malströmmen, oavsett vad den musikaliska fonden vill lura en till att tro, utan en fenomenal skildring av en kärlek så mäktig att den knappt ens går att förstå. Här skildras inte kärleken som något stillsamt eller igenkännbart, utan som en erfarenhet så omvälvande att den tycks rubba själva verklighetens ordning. Redan i inledningen etableras en värld där allt har kastats om: råttan jagar katten, molnen flyger upp-o-ned, lammen skrämmer vargen. Det är ovanliga bilder, men också rena omkastningar av naturlagar och vad man normalt betraktar som självklarheter.
Denna konsekventa upp-och-ned-vändning fortsätter genom hela texten: snö faller i Sahara, stenar flyter på vatten, och till och med matematikens simplaste ekvation upplöses när 1+1 blir tre. Det handlar inte om enstaka poetiska infall, utan om ett helt universum där logik, fysik och allehanda ordningar har upphört att fungera. Mot den bakgrunden framträder den avslutande raden – “det var den dan som jag träffa dej” – som textens nyckel. Det är mötet med den andra människan, kärleksintresset, som orsakar denna rent kosmiska förskjutning. Det avgörande här är att världen inte bara blir vackrare eller starkare – den blir obegriplig. Predikanter slutar be, vapenhandlare kommer med fred, olyckstal blir lyckotal . Allt som tidigare var stabilt – moraliskt, religiöst, rationellt – upphör att gälla.
Kärleken framstår som en kraft som inte bara förändrar subjektet, utan omdefinierar verkligheten som sådan. Så omstörtande stor är den. Större än världen den uppstår och existerar i.
I Thåströms värld tas till och med hoppet på allvar. Utan hoppet går vi under. Det kan därför inte behandlas på annat sätt än med fullaste allvar. Den annars så förhärskande glättigheten urvattnar det stora i att vara människa i en flyktig värld. Att klä konsten i sådana uttryck vore att göra både den och människan mindre än vad de är. Det vore dessutom respektlöst, och detta vet Thåström bättre än de flesta. Men det har som sagt också gett honom rykte om sig att vara svår. Jag hoppas att jag med denna text lyckats spräcka det ryktet en aning och på samma gång lyft fram den komplexe Thåström – han som gömmer sig där, bakom dånande musikaliska bergverk och mollstämda melodier. För han finns där. Du behöver bara våga kliva in i skuggorna.
Det är mörkt och jag är lycklig just nu
482 MHz 