Det tar blott sekunder innan den gamle barden från Stretford börjar knorra om censur och yttrandefrihet. I want to speak up and not be trapped by censorship, croonar han, förvisso lika snyggt som alltid, i inledande ”You’re Right, It’s Time”, men verkar glömma att han ger ut sitt nya album Make-Up is a Lie på klassiska labeln Sire, som ägs av jättekonglomeratet Warner. Att hans dårskaper de senaste åren har ifrågasatts är inte detsamma som att man har censurerat honom. Låten, en atmosfärisk historia med bägge fötterna i postpunkig mylla, samt övriga texten håller tack och lov högre nivå och sätter ribban oväntat högt. Jag säger oväntat, därför att det är 17 år sedan Steven Patrick Morrissey släppte ett genomstarkt album och för att han sedan dess ägnat mer tid åt att sabotera för sig själv än åt att skriva riktigt bra låtar. Jag har pratat om det förut, och Gud vet att övrig media gör det ständigt, så låt mig slippa att gå in på detaljer. Men hans konst har lidit och jag har mången gång undrat om min gamle hjälte sedan sena tonåren, som höll mig flytande under så många vilsna år mellan 17 och 27, varit slut som artist.
Så när den starka inledningen sedan följs av den hemska singel-trippeln ”Make-Up is a Lie”, ”Notre-Dame” och den fullständigt ointressanta covern av den lika ointressanta Roxy Music-låten ”Amazona”, och helt sonika sänker skivan som Drago sänkte Apollo, blir jag inte förvånad. Efterföljande ”Headache”, en innehållslös och flamsig ballad utan existensberättigande, sparkar sedan på den livlösa skivkroppen och jag blir letargisk. Varför gör han såhär, tänker jag. Varför envisas han med att ständigt vråla ut sitt missnöje över att ingen vill ge ut hans musik när den ändå inte är bättre än såhär? Visst, han är problematisk, men framförallt, skulle jag säga, har hans konstnärliga kvalitet stadigt störtdykt sedan den storstilade comebacken med albumet You are the Quarry 2004. Scott Walker-pastischen ”Boulevard” mildrar det hela lite, och lättviktiga djurrättsnumret ”Zoom Zoom the Little Boy” får mig att med viss ansträngning dra lite på smilbanden. Den känns både Swingin’ London och music hall och hade det inte varit för den polerade och tillrättalagda ljudbilden signerad mångårige samarbetspartnern Joe Chicarelli (vars närvaro jag hoppas att slippa efter den här skivan) hade den kunnat vara ett överblivet Kill Uncle-spår. ”The Night Pop Dropped” och “Kerching Kerching”, sedan, är mer innehållslöst flams – i kritvit indiekostym – och jag känner livslusten rinna ur mig. Vad har hänt? Vad har fått giganten som med blödande hjärta och vidöppen famn skrev låtar som ”Michael’s Bones”, ”Now My Heart Is Full” och ”Ammunition” att bli såhär loj, såhär blasé, såhär…tom? Är det vi fans? Har vi kvävt hans kreativitet med för höga krav? Är det den gamla lusten att bli/förbli berömd (All i wanted from life was to be famous”) i kombination med en groteskt uppsvälld självbild som fått honom att helt tappa arbetsmoralen? Jag vet inte – och jag är för uppgiven för att fundera vidare.
Men så börjar något hända. ”Lester Bangs”, en hyllning till den legendariske rockkritikern med samma namn, med storhetstid på 70-talet, börjar som en jazzig slowburner och mynnar ut i Maladjusted-aktig indierock, och gläntar på dörren till en mer personlig Morrissey med någonting att säga. Den berättar lika mycket om en tonårig musiknörd på 384 Kings Road i Stretford, några kilometer sydväst om Manchester, som en nerdekad, om än sylvass, musikjournalist. När ”Many Icebergs Ago” sedan mullrar – dronar – igång vågar jag knappt tro min öron. När texten, om mer eller mindre flyktiga, mer eller mindre misslyckade, kärleksmöten på East End-pubar, vecklar ut sig och visar upp en sårbar och helt igenom mänsklig Morrissey, konfunderad över sin sexualitet, över mänskliga relationer i stort, överväger jag att förlåta honom allt. Och när sistaspåret, den av den i Morrissey-bandet tvenne gånger avhoppade hjälten Alain Whyte komponerade fullträffen ”The Monsters of Pig Alley” klingar ut gör jag det. Låten är pur magi, och ett slags andlig och, faktiskt, musikalisk uppföljare till den drygt 30 år gamla Whyte/Morrissey-kompositionen ”Sunny” – en jangly, bitterljuv käftsmäll till låt om en kär vän på väg utför i tillvaron. Här är objektet ett vilset lamm i klorna på berömmelse och kändisskap, lika förlorad som Sunny. ”Why don’t you/Pack it in and come back home?/The higher you climb/The less you find”, sjunger Morrissey och visar att den gamla värmen och empatin för alla hopplösa vilsna lamm ändå finns kvar därinne, bakom all tjurighet, alla konspirationsteorier och kyla som präglat hans tre senaste album. Dessvärre går det sämre för den berömmelsehungrige stackaren i ”The Monsters of Pig Alley” än vad det gjorde för Sunny, som åtminstone fick ett öppet slut. I sista versen hittas huvudpersonen död. ”When you’ve tasted fame, nothing else will do”. Och Steven Patrick Morrissey visar med förkrossande tydlighet att han stundom fortfarande är att räkna med.
Det är frustrerande att 2026 vara Morrissey-fan. Han gör sitt yttersta för att alienera alla utom de mest hängivna Kool Aid-drickarna, och vi andra står bredvid, förvirrade, med ”The Monsters of Pig Alley” i ena handen och ”Notre-Dame” i andra. Det jag kommer fram till är inget självklart beslut, och det är inte för alla, men jag, jag väljer glädjen. Morrissey är tillbaka, om än så bara för en dryg tredjedel. Men vilken tredjedel, ändå.
Betyg: 6/10
Bästa låt: Blodig kamp mellan ”Many Icebergs Ago” och ”The Monsters of Pig Alley”, där den sistnämnda vinner på poäng
Om ni gillar detta: Scott Walker – Scott 4, Morrissey – Maladjusted
482 MHz 