Recension: Rosalía – Lux

Jag ska gå rakt på sak. Rätt in i lejonets grop. Nej, spanska artisten Rosalía är inte bäst i år. Hennes platta Lux är välproducerad, välljudande, stundtals (måttligt) spännande, men förtjänar inte på långa vägar den enorma mängd psykotiska, oförblommerade och okritiska hyllningar den fått de senaste 30 dagarna. 

Skarpsinniga kritiker som Jesper Strömbäck-Eklund och John Sjögren har en teori om att medie- och kritikervärlden febrilt letar efter ett nytt, sant mästerverk att hylla, och i bristen på detta famlat tag i Rosalía och Lux. Sjögren, till vardags programledare för den lysande Signumpodden och duktig skribent i Svenska Dagbladet, skriver att media vill skapa en hype, en nyhet. Jesper Strömbäck-Eklund hakar i sin välfunna text i Expressen i detta och menar att media i processen gjort sig själv till ett slags kugge i skivans redan så aggressiva lansering. De båda herrarna tycks ha rätt. För här finns för all del ett tekniskt mycket välkomponerat och framförallt välsjunget (Rosalía har en otrolig röst) album, men…inte så mycket mer.

Om hon ändå kunde ha använt sin otroliga pipa till något vettigare. Hon sjunger på skivan på 13 (!) olika språk, vilket indikerar att text är viktigt för henne och att hon har något viktigt att säga (eller handlar det om att nå ut till så många som möjligt rent globalt?). Synd, då, att hennes texter, när man översätter dem till engelska, är platta och snudd på rent nonsens. Lite oschysst, kanske, att döma dem efter bristfälliga översättningar, men även spanskspråkiga kritiker tycks förhålla sig skeptiska gällande Rosalías ”poesi”. Och spanska är som sagt inte ens det enda språket. På singeln ”Berghain”, sjungen på tyska, heter det: “Die Flamme dringt in mein Gehirn ein Wie ein Blei-Teddybär”, vilket översätts till facepalm-raden ”The flame penetrates my brain like a lead teddy bear.” En rad bara en 19-årig snubbe på skrivarkurs kan vara nöjd med – oavsett språk. Och sådär pågår det. I en timme. Och döm då om min besvikelse, när det rapporterats om att skivan skulle handla om Gud, helgon, kvinnlig mystik, köttet kontra anden, och annat en sån som jag lätt går igång på, och det låter såhär!

Musikaliskt är det som sagt ändå stundtals imponerande, men också överjäst, pompöst, överambitiöst och till syvende och sist kitschigt. Rosalía och hennes team tar i från tårna mest hela tiden. Allt ska med. Alla infall och nycker. Ibland funkar det, som sagt. ”Divinize” är en mycket snygg låt. ”Mio Cristo Piange Diamanti” likaså. Men alltför ofta ges ett splittrat och förmätet intryck, och det låter många gånger som de där mest pretentiösa Eurovision-bidragen, ni vet, där någon ”allvarsam” artist i hysterisk utstyrsel framför ett storvulet, operapoppigt och kvasialternativt nummer. Men förstå mig rätt: det är trots allt med teknisk expertis som låtarna har mejslats fram. Det hör varenda tjomme. Men trots alla referenser till ande och Gud, sex och köttet, är det exakt detta som just saknas. Skivan lämnar mig tom, och den livgivande andens frukter och en dunkande kåthet är det jag saknar allra mest. I musik och text. 

Härom dagen köpte jag ett Kristus-ljus på det västsvenska lågprisvaruhuset ONGO för 25 kronor. Det känns mer uppriktigt och skänker mig mer andlig näring än Lux.

Betyg: 5/10

Bästa låt: ”Divinize”

Om ni gillar det här: prova då lite verkligt utmanande, referensrik och äkta avantgarde-musik, som till exempel Scott Walkers lysande album från 2006 The Drift eller Lingua Ignotas kolsvarta trosskildring, tillika ett av 2021 års bästa album, Sinner Get Ready