Året är nästan slut. Även om det i mitt fall framförallt har varit ett albumår har det inte varit någon egentlig brist på starka låtar. Och nedanstående 20 har varit de allra bästa. Varsågoda. Och missa inte spellistan allra längst ner!
20. Utet & Mirny Mine – ”Glaciärer”
– En sorgesång för vår tid och vår idioti.
19. Nattskärran – ”Gift”
– Briljanta Nattskärran ger ut musik i snigelfart, men när det väl sker känns det.
18. Bon Iver – ”Awards Season”
– I år gick Justin Vernon äntligen tillbaka till sina rötter och sitt ursprungliga uttryck som Bon Iver, och alla abstrakta utflykter och autotune-debacel kändes som ett minne blott.
17. Rickard och Juvelerna – ”Som kärlek är”
– Sveriges senaste indiehopp.
16. Agent Blå – ”Crisis Apparition”
– Kuslig, atmosfärisk och 80-tals-minnande dödspopballad, från ett band vars formkurva pekar spikrakt uppåt.
15. Tomas Andersson Wij – ”Sorgsna sånger gör mig glad”
– En evergreen, komplett med Nelson Riddle-ljudande stråkar, för alla vi som inte kan reda ut om vi lyssnar på popmusik för att vi är olyckliga eller om vi är olyckliga därför att vi lyssnar på popmusik, men som njuter oavsett.
14. A Place to Bury Strangers – ”Join the Crowd”
– Jag såg APTBS på Stay Out West, på Henriksberg i Göteborg, sommaren 2008. Det är än idag den högljuddaste spelning jag varit på och New York-bandet var då aktuella med sitt första album. Sedan dess har de fortsatt ge ut habil, högljudd rock’n’roll, i gränslandet mellan svartklädd postpunk och shoegaze. Senaste plattan Synthesizer är stark och denna malande, oerhört snygga biten, är höjdpunkten.
13. El Perro Del Mar – ”Cold Dark Pond”
– En av årets vackraste dödsreflektioner.
12. Lost Dog Street Band – ”Muhlenberg County Line”
– Medan stockholmarna och delar av pop- och kultureliten lajvar countryfans på nya innestället Countryklubben finns det ute i verkligheten sådana som Benjamin Tod, som tar countryn och allt den står för och förmedlar, på allvar. ”Muhlenberg County Line” är en hyllning till hemmahörande, gemenskap och solidaritet, och tillika årets finaste countryögonblick från genrens bäst bevarade hemlighet.
– En hästluktande och av vägdamm skitig funkdänga signerad en till synes aldrig dalande stjärna på soulhimlen.
10. Bright Eyes – ”Tiny Suicides”
– Senaste albumets mest blottande och drabbande nummer. Conor Oberst har aldrig varit en fegis, men här är han verkligen modig.
9. Rome – ”First We Take Berlin”
– Faran med att ignorera historien, satt till strålande maskinmusik från en sann gigant.
8. Willie Nelson – ”Come Ye”
– 91-årige Willie Nelson gör psykedelisk grusvägssoul av Nina Simones mäktiga, sparsmakade 60-tals-spiritual, och nu har vi alltså två fullkomligt magiska versioner av denna fullträff till låt.
7. Azure Blue – ”Three Times the Drama”
– Tobias Isaksson släppte sitt sannolikt bästa album i höstas, och New Order-doftande ”Three Times The Drama” är ren popperfektion och en av flera höjdpunkter på plattan.
6. Brigitte Calls Me Baby – ”Always Be Fine”
– Sångaren Wes Leavins kanaliserar en ung Elvis Presley (tänk tidiga ballader som ”Harbor Lights”, ”First In Line”, ”I’ll Never Let You Go” etc) på denna låt som i all sin stillsamma melankoli blåser skallen av bandets poppigare, men på sitt sätt förvisso utmärkta, repertoar.
5. Nick Cave and the Bad Seeds – ”Long Dark Night”
– Nick Cave skildrar själens dunkla natt och visar oss vägen ut.
4. Leon Bridges – ”God Loves Everyone”
– 2,5 minuter inre frid.
3. Agitator – ”Ismaskinen”
– Poppig svensk postpunk har inte låtit lika oemotståndligt på decennier – om någonsin!
2. Thåström – ”Det årets kallaste kväll”
– Börjar som ett Blade Runner-futuristiskt synth-nummer, men skiftar snabbt till något annat. När saxen kommer in förvandlas låten till en vinterkarg spökhistoria om ett kringflackande, oroligt väsen i en namnlös stad. Gospeln, den jord som låtens musikaliska väsen är sprunget ur, kläs i en mörk, närapå doomjazzig, skrud och Nina Simone fungerar som ledstjärna. Det är en oerhörd låt med en Thåström på sitt allra mest drömska, gåtfulla, historieberättande humör. Man hade kunnat välja i stort sett vilken låt som helst från tiopoängaren Somliga av oss, men efter plågsamt överläggande stannar jag alltså vid denna.
– The Cure har en lång rad starka albumavslutare i katalogen, men frågan är om någon slår en till marken lika hårt och brutalt som ”Endsong”.
Så snart låten sätter igång öppnas lager efter lager upp: Jason Coopers obevekliga trummor, Robert Smiths och Reeves Gabrels skriande, skärande gitarrer, ryggraden som är Simon Gallups bas, och så Roger O’Donnells elegiska synthkuliss. Och vad dessa komponenter tillsammans bildar, vad som tornar upp sig framför lyssnaren, är ett förkrossande magnum opus om åldrandets obönhörliga framfart och smärtan i att inse att man inte längre hör hemma i den värld som nu tagit form – att ens gamla värld, ens forna ideal, har dött och brunnit ut.
Det är kolsvart, ja, men det är också – framförallt – gnistrande vackert. Det är romantik och Weltschmerz, visst, men det är också alldeles, smärtsamt, äkta – och mot det som är äkta kan man inte värja sig. ”Endsong” är tvivelsutan 2024 års bästa låt.
482 MHz 
En reaktion på ”Årets 20 bästa låtar 2024”