Ossler-klassikern Ett brus firar 15 år – intervju med Pelle Ossler, Conny Nimmersjö, Ulf ”Rockis” Ivarsson och Christian Gabel

Hösten 2007 reste Pelle Ossler med band ner till legendariska Hansastudion i Berlin för att under några dagar spela in vad som skulle komma att bli sitt femte soloalbum. Skivan fick namnet Ett brus och släpptes i oktober året därpå. Den står sig än idag som en särdeles kärv koloss i Osslers granitgrå diskografi.

Man kan säga att jag på allvar hittade in till Ossler-världen i och med den plattan. Jag hade visserligen upptäckt honom via Thåström åren innan, börjat ana en enorm storhet tack vare Sällskapet–plattan våren 2007 och samma år köpt min första Ossler-skiva (2001 års dubbelalbum Desorienterad). Men det var med Ett brus som porten på allvar öppnades. Jag tilltalades av slaktmaskmörkret som hägrade i produktionen och soundet, av galghumorn frampiskad av äkta lidande som genomsyrade texterna, och av melodierna som tycktes vara korsbefruktade av amerikansk blues, europeiskt mörker och svensk visa. Jag hittade en stor del av mig själv i Sällskapets musik, och även om Ett brus inte delar samma ljudbild eller lyrik hittade jag samma delar av mig själv i den plattan.

Den här månaden, oktober 2023, firar skivan 15 år, och ges för första gången ut på vinyl. Och som landets ledande Ossler-nörd (självutnämnd, men ändå) var det givet att jag skulle styra upp en intervju. Jag hörde av mig till Pelle, men också till Ulf ”Rockis” Ivarsson, som spelade bas på skivan, gitarristen Conny Nimmersjö och till Christian Gabel, som spelade trummor, och de var inte sena med att ge generösa svar på mina undringar.

Ett brus är den första Ossler-plattan att uppmärksammas med ett jubileum. Välförtjänt, helt klart, men hur kommer det sig?

P: Egentligen en slump. Vi ville först och främst vinylpressa den och det sammanföll, helt enkelt.

Hur kommer det sig att du ville vinylpressa just denna? Ett fantastiskt initiativ, såklart, men blir ändå nyfiken!

P: Den är väldigt speciell på alla vis, och ett rätt utsiktslöst projekt som vi faktiskt genomförde. Jag är stolt över det. Vinyl-LP-formatet är för mig som 60-talist det mest fulländade. Sen grodde det ett estetiskt tänkande i och med Sällskapet som jag tog med mig. Plattan är helt enkelt jävligt snygg.

Ett brus och föregångaren Krank är enligt mig de två kärvaste och mörkaste Ossler-plattorna vad gäller stämningar och tematik. Håller du med? Var i livet befann du dig när du skrev och spelade in Ett brus?

P: Det var några mörka år för mig då, med lika delar förtvivlan och ilska som vilsenhet. Helt självförvållat, givetvis, och ibland tvivlade jag på mitt förstånd, vilket hörs i ”Ett slutet rum”, eller ”Svartare än blå” där jag försöker tända eld på mig själv.

Det är också den ljud- och soundmässigt hårdaste och kargaste Ossler-skivan, vill jag hävda. Kan du berätta något om vad du såg framför dig när du föreställde dig albumet under dess tillblivelse?

P: Det var ju ett tag sedan och mitt minne är uselt, men generellt tänker jag musik som inte är inställsam, som är brutalt rak. Primal.

Vad fick ni som musiker för direktiv när det kom till sound och atmosfär?

U: Egentligen inga direktiv överhuvudtaget, om jag inte minns fel. Direktiven var väl att vi sågs och repeterade låtarna i en replokal i Stockholm utifrån hur dom lät på Pelles demos som han hade gjort i Garageband och sedan hitta in i kompositionerna på bästa sätt. Inga konstigheter.

C: Inga konkreta direktiv, men ambitionen med både Krank och Ett brus var att spela som ett jazzband i den bemärkelsen att man dynamiskt förhåller sig till varandra och rummet man befinner sig i. Rockmusik kan ju annars ofta spelas in på ett sätt där man mer förlitar sig på att balansen mellan instrument justeras av ljudteknikern. I synnerhet gällande Ett brus så blev det påtagligt att vi var tvungna att spela efter rummets förutsättningar. Lät det inte bra i rummet när vi spelade så gick det inte att kompensera för detta i kontrollrummet när vi gick ut och lyssnade.

CN: Jag minns det som att Pelle ville åt ”Euroblues”. Och jag förstod Euroblues som blues med inbyggt europeiskt vemod. Vi skulle spela in live, och fånga den nerven, i Hansa-studion var det bestämt.

Det känns som ett klockrent val av musiker på skivan. Conny Nimmersjö [gitarr] och Rockis är (eller kan vara när de vill) väldigt fysiska och blodfyllda musiker, som det kan göra ont att lyssna på, på ett underskönt vis, och Christian är en stram och fruktansvärt tajt trummis. Visst känns det som att den här skivan aldrig hade kunnat spelas in med ett annat gäng? Då hade det sannolikt blivit en helt annan platta, kan man tänka sig.

P: Det hade det såklart blivit – en helt annan platta. Christian och jag hade ju spelat ihop några år och jag tyckte mycket om hans sätt att spela med sången. Och som en slädhundsförare på Nordpolen tygla orkestern. Ulf är en lyhörd och en tung spelare. Han fick en skattesmäll på jag tror 90 000 kr under inspelningen och ångesten vibrerade. Conny är en av få gitarrister med en fullständigt unik ton. En grym samling!

U: Förmodligen så hade det blivit på ett annat sätt, såklart, men på vilket sätt kan man ju aldrig veta. Alla konstellationer oavsett genre, låtar, band och artister och musiker har ju sin blueprint och dna att förhålla sig till musikaliskt och ingen är den andra lik, men det är ju fortfarande kompositioner som är skrivna som ska spelas och framföras på ett sätt som gynnar den färdiga plattan, och sånt är ju väldigt svårt att diskutera överhuvudtaget. Att just denna samling av musiker funkade var ju förmodligen för att det var där och då och att vi fick väldigt mycket fria händer av Pelle i kombination med hans välskrivna låtar, och det föll ju ut på ett bra sätt. Att lyssna på varandra när man spelar är ju också en bra grej, faktiskt.

C: Det är möjligt. Det hade blivit bra med en annan uppsättning musiker också, låtarna är ju det centrala. Men naturligtvis hade det blivit en annan skiva.

Vad minns ni av inspelningen? Vissa skivor är svåra att ”få fatt i”, så att säga. Hur var det med Ett brus?

P: Alltså, vi repade in arren i Stockholm, i en replokal på fem kvadratmeter… sen kom vi till den här enorma Meistersaal i Berlin med akustik som i en katedral. Så vi fick snabbt tänka om och spela med salen, minimalistiskt. [Michael] Ilbert [svensk ljudtekniker baserad i Berlin och Hansa] mickade upp rum och golv och efter en del soundcheckande lät det helt enormt.

C: Vi fick jobba hårt med att anpassa oss efter rummets karaktär, minns jag. Vi hade repat i en pytteliten betongkällare inför inspelningen och när vi sedan kom till Hansas stora rum så gick det inte att spela låtarna på samma sätt. Det lät inte bra. Så vi fick lite börja om från början med allt. Kommer inte ihåg hur länge vi var där men det var en intensiv och kul period. Vi åt varje dag lunch på samma lilla restaurang som låg vägg i vägg med studion och vi sov i lägenheter som låg högst upp i studiobyggnaden.

U: Det jag minns mest av denna inspelning var att vi fick vrida ner volymen rejält både spelmässigt och volymmässigt på förstärkarna och att Gabel fick spela mycket lättare för att det small och ekade väldigt mycket inne i den där stora salen när vi började spela och testa sound. Vi hade repeterat vissa låtar och strukturer utifrån ett helt annat sätt och blev ganska tagna på sängen utifrån hur vi och Pelle hade repeterat låtarna från början. Och om man nu ska ge oss själva som medverkade på plattan, inklusive Pelle, någon form av beröm så var det för att vi ganska snabbt kunde parera och navigera ut nya arr och spelsätt utifrån hur det där stora rummet svarade när vi spelade, på väldigt kort tid. Vi spelade på rummet och dess dynamik och det kräver att man lyssnar på det som sker och händer i samspelet. Vi jobbade ju med tagningar live, förutom sång och vissa pålägg, och det kräver fokus. Dessutom så hade vi studiotid i 3-4 dagar för hela albumet så det fanns ju en utmanande begränsning tidsmässigt att få ihop det och det tror jag i alla fall bidrog till nerv och att det föll ut som det gjorde.

CN: Vi hade repat i en liten skrubb på typ 15 kvadrat på Kungsholmen. När vi började spela i den gigantiska Meistersaal blev vi först lite chockerade av de långa ekona därinne som aldrig ville dö ut. Vi blev tvungna att spela mycket tystare och mindre intensivt än vi gjort på Kungsholmen. Så i viss mening vill jag nog hävda att det är mer Meistersaal än vilka specifika musiker vi var som satte tonen för hur skivan kom att arrangeras. Att spela lyhört och dynamiskt var utmaningen. Jag minns också tydligt att inspelningarna gick över förväntan de första två, tre dagarna. Dag tre eller fyra körde vi fast. Nästan alla inspelningar genomgår en sådan fas. Det var någon låt som vi inte hittade rätt ingång till. Och det blev sen långlunch. Man började känna av en viss kollektiv ångest, att vi inte skulle hinna göra grunder till alla låtar. Men allt gick bra till slut. Minns också att jag fick göra ett pålägg med en dammig gammal stråkmaskin som stod i ett hörn i Hansastudion. David Bowie hade använt just den på ”Low”. Kvarteren runt Hansastudion måste vara de bar-fattigaste i Berlin. Det var bra. Vi hittade någon halvtråkig biljardhall där vi tog några öl, men det var mycket mer fokus på jobb än partaj.

P: En anekdot i sammanhanget, som blivit legendarisk, är när Conny soundcheckade sitt gitarrljud första dagen i den här gigantiska salen. Det bara tjöt! Vi andra var tvungna att inte bara lämna lokalen eller huset – vi var tvungna att förflytta oss till ett annat kvarter! Hela Köthener Strasse blev kontaminerat av rundgång. Underbart.

Var det en självklarhet att åtminstone försöka få till inspelningen i Berlin och Hansa-studion? Gissar att Michael Ilbert hjälpte till där?

CN: Jag minns det som att det var Pelles grundidé, att spela in live i det här stora rummet.

P: Ilbert ringde mig några år tidigare och sa att nu hade han etablerat sig i Hansa, ”så kom ner och spela in”. Det var ju en dröm, men jag var luspank. Då hade jag en del kontakt med Ronny Andersson [driver skivbolaget ST4T, där Ossler och Christian Gabel ligger], via Lennart Persson [legendarisk och evigt saknad musikjournalist, malmöit och Elvis-fan]. Ronny gillade idén och var villig att gå in som finansiär för att förverkliga projektet. Ett hjältedåd! Jag ville inte göra inspelningen i ”Hansastudion”. Jag ville göra det i Der Meistersaal, där Bowie spelat in. Det var knepigt, men Ilbert fick till det för en resonabel summa.

U: Eftersom Meistersaal inte är en befintlig inspelningsstudio längre som den var när bland andra David Bowie spelade in där, så kontaktade Ilbert ägaren av huset/lokalen och frågade om det var möjligt, och han fick grönt ljus att göra inspelningen. Den sista inspelningen som gjordes innan vi var där var tydligen Achtung Baby med U2.

Angående Berlin och Hansa studion så är det ju förövrigt väldigt många runt Thåström-kretsen (och även Ossler) som har en stor fascination, eller ska man säga romantik, kring Berlin och Hansastudion, och personligen så har Berlin aldrig varit viktig för mig på det sättet, och mystiken kring den där studion kan bli lite fånig, tyvärr. Arbetssituationer har tagit mig till staden, helt enkelt. That’s it. En studio är inte bättre än den som kan manövrera den, och det gäller väl det mesta. Skit in, skit ut. Och ska man vara helt ärlig så kan jag inte svara på om själva själen i det där rummet på Köthener Strasse och dess historia hade någon betydelse, egentligen, för denna platta. Just under själva inspelningen fungerade ju Meisterssaal som en eventlokal och festlokal där det utövades karaoke på firmafester till och från, så det blir svårt att se att det skulle göra Ett brus till vad det blev utifrån någon form av ett rockromantiskt perspektiv. Jag har funderat en del på det där och i synnerhet på Ett brus-plattan, då den blev väldigt hyllad när den släpptes, och vad som påverkar huruvida ett album blir mottaget – om det berodde mer på snacket att den var inspelad i ett rum där framgångsrika popstjärnor har spelat in legendariska album eller att plattan var bra oavsett detta. Sanningen är nog snarare att Pelles låtar på Ett brus var jävligt bra och väldigt självspelande och att vi hittade in i dem på ett angenämt sätt. Så i praktiken hade det nog blivit en lika bra platta om vi hade varit någon annanstans men på ett annat sätt, kanske. Vad vet jag?

Vilka musikaliska influenser påverkade skivan och ditt skrivande? Vill man så kan man höra tidiga Nick Cave, men också rockabilly i ”Elvis på Institutionen” och Screamin’ Jay Hawkins i ”Svartare än blå”.

P: Rockabilly har jag alltid varit svag för (inte minst Suicides psykrockabilly). Och visst är det Screamin’ Jay Hawkins + Nina Simone + Creedences “I Put a Spell on You”. Annars kan jag inte särskilja influenserna, de är ett hopkok av röster och sound där Cave är med som en av många ingredienser.

Påverkade Hansa-studion ditt skrivande eller var allt skrivet och klart när ni kom dit?

P: Den enda låt som var helt klar var just titellåten, det är en one take med röst och gitarr. När Conny hörde den fick han en tår i ögat och då fattade jag att inspelningen var stark. Arbetsnamnet på plattan var då Euroblues, men bland annat Connys reaktion fick mig att tänka om där.

Euroblues får mig såklart att tänka på Sällskapet, men också bluesinfluerade Nick Cave-plattor som Berlin-inspelade The Firstborn is Dead. Men vad betyder termen ”euroblues” för dig? 

P: I Wilmer X, som jag länge spelade med [Pelle spelade gitarr i Wilmer X åren 1986-2003], fanns det en djup respekt för blues, amerikansk blues, kanske mest på grund av att Stones gav bluesen upprättelse en gång. Stones var viktiga i Wilmer. Jag har själv (eller kanske lärt mig att ha) djup respekt för blues, men den är svår att relatera till. Alltså sorg, längtan, ilska förstår jag, men inte på det sätt som svarta amerikanernas hemska historia. Peps till exempel var ju i Chicago och spelade in sin första platta med bluesgubbar och upptäckte att han inte kunde göra deras grej ”bona fide”. Man får gräva där man står, och det finns som vi ser väldigt mycket tragik i vår del av världen.

Texterna på skivan är väldigt speciella, men ändå klassiskt Ossler med sin galghumor, kolsvarta svärta, underliga figurer och mardrömslika skildringar av tragik och galenskap – med andra ord sådant man älskar. Vad kan du berätta om ditt skrivande på den skivan, och vad ville du åt? Vad ville du gestalta?

P: Ett gungfly. Tillvaron som ett ändlöst träsk där man måste röra sig framåt på de tuvor som bär för att inte gå under. Utan någon riktning. Det finns ingen riktning, bara försöka komma vidare.

Öppningsspåret ”Svinbesättningen” sätter tonen direkt. Det här kommer inte bli en enkel resa. Som en som inte äter något som levt på land (och före detta vegan) tänker jag direkt på slaktdjur på väg mot sin dom. Berätta om den låten och om titeln!

P: Jag tycker mycket om grisar (inte mänskliga svin, bör tilläggas). Fick en gång av en händelse ansvaret för sex deprimerade kultingar, och efter bara ett par veckor tillsammans blev de glada och pigga och vi blev bästa vänner. Det är ett så fint minne. De blev tyvärr julskinka senare. Långt senare hörde jag på radion om en grisbesättning, det vill säga ett gäng grisar, som blivit innebrända i en lada någonstans, och jag kände av ångesten. Det är intelligenta djur, och de känner först röken, de vet vad som väntar, och man kan bara föreställa sig dödsskriken inifrån den brinnande ladan…sedan blir det tyst. Detta är liksom dramaturgin i låten. Men det är alltid upp till lyssnaren att bestämma vad låtar handlar om!

Vad anspelar albumtiteln på? Vad är bruset för dig och för flickan i titelspåret?

P: Den handlar om Petra, mamman till mina barn, som har anor i bland annat Finland. Hennes tyskfödde far flydde från Östtyskland på det mest dramatiska vis i tonåren och led av krigstrauman från barndomen. Svåra trauman (brus) kan gå i arv. Texten är en fiktiv berättelse utifrån de här komponenterna: en flickas flykt från den sovjetiska delen av Karelen. Slutversens snöstjärna är en blinkning till Anna Achmatovas ”Ett poem utan hjälte”.

Du sjunger om nedärvd jävelskap även i mästerliga och mardrömslika ”Ner i säcken”. Hur mycket av all skit vi bär på och dealar med inom oss är nedärvd, tror du, och hur mycket skapas/skapar vi på vår stapplande resa genom livet? Och vad är det just protagonisten i låten ärvt för ”gåva”? 

P: Dylan sa i nån intervju att det här med att ”hitta sig själv” är dumheter; man skapar sig själv! Och det har han ju gjort. Jag har tänkt mycket på det uttalandet, huruvida det egentligen stämmer. En terapeut jag gick hos kallade det ”arvsynden”. Till exempel om farfar var elak mot din far kan det hända att din far sedan är elak mot dig, och du för elakheten vidare till dina barn, och så vidare, om inte loopen bryts. Sedan har jag hört att trauman kan ärvas och leva kvar i generationer. Vet inte mer om det, men det kan nog stämma. Vi är ju rent genetiskt våra förfäders kött och blod. Vi är våra förfäder, fast i en ny variant.

 På andra frågan tänker jag att ens illusioner helt kan smulas sönder av till exempel något som man uppfattar som ett stort svek, men som helt enkelt kan bero på olik verklighetsuppfattning eller nåns skeva moralkompass. Vilket kan medföra att man slutar tro på eller lita på nån alls längre, vilket i sin tur är en tråkig ”gåva” som gör livet sämre. Om man är troende skulle man kanske säga att Satan får fäste i en.

En av dina kanske tre bästa låtar genom tiderna är ”Lergraven”. En fenomenal och nervslitande tvåfrontsattack med text och gitarr. Berätta allt om den låten! Jag har grubblat på den i 15 år. Efter mina fem år i Landskrona vet jag åtminstone att Lergravsvägen ligger på Ven.

P: Jag hörde en väldigt fin låt av LT Fisk som heter ”Märgelgraven” och det sammanföll i tid med oron att något av mina små barn skulle drunkna i en närliggande märgelgrav på just Ven. De här skånska märgelgravarna är lite spöklika. De grävdes en gång för att hämta märgel (kalklera) att sprida över åkrarna. Numera är det en rest från en svunnen tid som är miljöskyddad, så de ligger kvar här och var ute på åkrarna fyllda av mörkt stillastående vatten. Har hört att bönder genom åren använt gravarna för att dumpa både traktorer och döda hästar. Så det är bilden av en son som efter många år är tillbaka i sitt numera öde föräldrahem och tänker på ett barndomstrauma till ljudet av ett väggur som tickar iväg livet på sitt oresonliga sätt.

Alla ni var involverade i Thåströms band, inspelningar och turnéer på den här tiden. På vilket sätt influerade eller påverkade det den här skivans tillblivelse? Thåström får dessutom kredd för att spela synth på skivan.

C: Ja, det var någon sorts korsbefruktning som pågick där ett tag, men jag har svårt att peka på någon konkret påverkan annat än att vi lärde kände varandra väl både personligt och musikaliskt.

CN: Självklart var det ett plus att vi redan hade gjort massa konserter tillsammans tidigare. Vi var samspelta. Och, vi hade blivit kompisar och goda vänner under sessionerna med Thåström. Jag minns inspelningen som en fröjd och en ynnest att få vara med på. Det var en av de roligaste inspelningarna jag fått vara med att göra. Vi lyckades göra det vi hade förutsatt oss att åstadkomma på den givna tiden vi hade i studion, bara en sån sak!

U: Jag har aldrig gjort den kopplingen, men naturligtvis så fanns det ju en fördel då vi hade spelat tillsammans både med Thåström och Ossler och lärt känna varandra. Har man varit i ett musikaliskt kok och häng med ett gäng musiker under en längre tid så präglar ju det naturligtvis hur man spelar tillsammans. Jag visste inte ens att Thåström spelar synth på Ett brus – så mycket koll har jag. Haha.

P: Och ett väldigt bra synthpålägg blev det! Vad som är speciellt med Thåström är att om han så skulle spela lergök, så låter det som jordens undergång.

Ni spelade in denna och nyss nämnda Thåströms album Kärlek är för dom ungefär samtidigt, med i stort sett samma folk/musiker, och båda skivorna i Berlin (åtminstone delvis). Vad finns det för ”andlig” koppling mellan dessa skivor? Kan man på något plan hävda att de hör ihop?

P: Det borde det finnas, men jag minns inte så väl. Ulf proddade ju den plattan och jag tror vi också var i Berlin för inspelningar.

U: Ingen aning. Skillnaden är väl att Pelle gjorde ett helt album därnere, mer eller mindre, med färdiga beslut, och det som blev kvar från en Berlin-session till Kärlek är för dom var trummor på ett spår och några körer på ett annat spår.

CN: Jag skulle se det som en efterkonstruktion att just dessa två skivor hörde ihop. Det mesta av Kärlek är för dom gjordes efteråt, i studios i Sverige. Och Niklas Hellberg var väldigt central när vi arrangerade med Thåström. Men visst, både Pelle, Pimme och Hell delade den här fascinationen över nedlagda industriområden i Centraleuropa… Så i viss mån springer väl båda de här skivorna ur idéerna som födde Sällskapet.

Efter Ett brus tog det nästan fem år innan nästa skiva, Stas, släpptes. Vad hände under åren däremellan?

P: Tror mest att jag snickrade då, för att få ihop till hyra, mat och öl. Och förstås inspelningar och turnéer med Thåström, inspelning med Sällskapet och andra.

Hur tycker ni att albumet står sig idag?

U: Det står sig utmärkt tycker jag. Pelle har en harmonik och ett sätt att skriva låtar som känns väldigt tidlöst, samtidigt som det kan blandas in nya fräscha element i musiken utan att det tippar över och känns forcerat. Och de där dagarna därnere, hösten 2007, var både intressanta, lärorika och spännande, och det viktiga var ju trots allt att mixen av alla ingredienser med musiker, tekniker och rum blev lyckat. Ett bra utfört arbete helt enkelt.

CN: Jag tycker om att lyssna på den här skivan. Jag brukar föredra skivor som görs på kort tid, utan att man oroar sig för mycket och vrider fram och tillbaka på grejer. Här finns en tydlig och väl genomförd produktionsidé, som sitter bra ihop med materialet.

P: Det är tidlöst.

Och om man blickar framåt, vad är på gång i Ossler-världen nu, 2023-2024?

P: Nu gör vi en liten turné med fokus på Ett Brus, sen är det tillbaks till skrivbordet inför nästa vända. Och så ska jag och Gabel sammanställa vår teater- och filmmusik för en gemensam platta.

Kan du berätta mer om din och Gabels platta med film- och teatermusik?

P: Vi har gjort en del instrumentala grejer genom åren som jag tycker mycket om. Gabel har en förmåga att plocka fram de mest gripande harmonier och också hitta essensen i min röra. Inspelningarna bör komma världen till del, haha.

---

Tack till Pelle, Ulf, Conny och Christian. Ett brus-vinylen är ute nu via ST4T. Och passa på att se Ossler live i november – en katarsisliknande liveupplevelse varje gång, helt utan krusiduller och teater.